Var går gränsen?

Jag har länge funderat på oss som adopterar rescuehundar, på vår psykologi och logik. Det är vida känt inom rescuevärlden att många ofta har fler hundar än man någonsin kunnat drömma om eller föreställa sig. Rescuemänniskor väljer en livsstil som många andra ser som ren galenskap. Jag hade inte själv kunnat fantisera om att jag en dag skulle ha hela sex hundar... Redan vid den fjärde funderade jag på om jag var riktigt frisk!

De aktiva inom rescuevärlden är ett speciellt slag av hundägare och antalet hundar kan närmast jämföras med rashundsuppfödare, dock är målet med hundägandet ett helt annat. Hundutställningsvärlden är långt ifrån rescuevärlden. Själv hör jag naturligtvis till den senare.

Som placerare har jag tyvärr stött på ett fenomen jag inte ens trodde var möjligt, jag kallar det för "adoptions-fartblindhet". Man tar fler hundar än man har resurser till. Hela processen med att välja en hund, vänta på flyget och ta emot den nya familjemedlemmen förblindar en, en hur blir vardagen?

Det är ändå ren fakta att ju fler hundar man har, speciellt om hundarna har en traumatisk och okänd bakgrund, desto mer komplicerat och t.o.m. svårt blir det egna livet. Många är redo för detta: hejdå till resor, hälsa på släktingar tillsammans med hundarna, besök från icke-hundmänniskor i det egna hemmet. Det är testat och bevisat att en viss mängd hundar sållar bort en viss typ av ovälkomna gäster rätt så omedelbart. Not bad! Däremot välkommen till oröra, folks stirrande blickar, grannarnas klagomål och astronomiska foder- och veterinärräkningar. De flesta flerhundshushåll klarar detta galant. Barnen är redan födda, eller också inverkar deras födelse inte på hundarnas position, man har en bostad man tänkt stanna i, och oavsett vad som händer så stannar hundarna. De flesta ägare med mångaq hundar känner en slags gemenskap med varandra. Så gör även jag; när jag möter en annan person med fem små hundar i släptåg tänker jag: "där kommer en annan galning, jag är inte den enda här i området" :)

Men, men... Som placerare har jag fått erfara att alla ändå inte är redo för livet med många hundar, även om de är hundmänniskor ut i fingerspetsarna. Den sista hunden kan också vara den mest krävande.

Så var går gränsen för hur många hundar man kan erbjuda ett livslångt hem till? Eller är det så att den som kommer sist också är lätt att göra sig av med om flocken ändå inte riktigt fungerar som den ska? Eller åtminstone inte inom den tidsram man satt upp? "För allas bästa" är det vanligaste argumentet för omplacering i dessa fall.

Hur ska föreningarna och placerarna kunna sålla ut de ägare som faktiskt inte kommer att förbinda sig? För i princip är flerhundsägare redan bevisligen erfarna, långsiktiga, kunniga och förbindande... Nå, det går inte att sålla ut dem. I dessa fall kommer omplaceringen alltid som en överraskning.

Hittills har det varit svårt att förstå hur människor tänker då de vill omplacera sin hund om den inte genast fyller alla ägarens krav. Men det har varit ännu svårare att förstå de erfarna hundägarna vilka har flera hundar och den sista, som jag placerat, är den som får gå. Hjärtat brister, både för hunden och mig som placerare.

Hur ska man då dra gränsen för hur många hundar som är passligt för en själv? Som ägare till sex hundar är det en svår fråga, men en sjunde hund skulle inte gå hemma hos mig. Så är detta min gräns?

Men alla ni utan hund, eller ni med fler hundar: tänk noga igenom dessa saker innan ni skaffar en hund! Kartlägg era resurser! Förutse er livssituation.

Nu tänker många av er säkert att vi har en stor boom av omplaceringar på gång just nu eftersom jag funderar på dessa saker, men det har vi inte. Sanningen är ändå att varje hund som omplaceras är en stor förlust för både placerare, hunden, föreningen och hela rescuevärlden. Jag vill inte behöva bryta mitt löfte om ett varaktigt hem, vilket jag lovar de ensamma hundarna när jag möter dem i hägnet.

Vi har alla en gräns, låt oss lära oss känna igen den innan någon oskyldig måste lida.

Till slut ett bra exempel från hundparken, och detta fick mig faktiskt inspirerad till denna text:

Jag pratade med en mycket trevlig kvinna, som var ägare till en hund. Hon sade att hon inte kan ta fler hundar för att hon har tre barn. Vad svarar jag på det, jag som själv är trebarnsmor och matte till sex hundar: "Jaaaaa" :)

Men vi är iallafall medvetna om våra gränser; hon vid en, jag vid sex stycken. Och vi är båda lika nöjda och lyckliga. :)

En skön avslutning på sommaren till er alla!

4.9.2011
Pia, placeringsansvarig

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com