"Det var inte så kul heller"

På den här spalten var det meningen att jag i egenskap av ordförande skulle prata om rescuefenomenet, hundarna och allt där emellan under lite lättare former, men den här gången går det inte och texten är lite mer allvarlig. Redan i juli medan jag vadade omkring under översvämningen bland rädda och skärrade hundar i Cernavoda kände jag denna ilska: vi som hjälper till är redan alldeles för få och många av de som adopterar en hund förbinder sig ändå inte på allvar. Dessa saker vill jag nu ta upp med denna text.

Vad får en människa att ge upp all sin fritid och vara försjunken i föreningstankar till och med på arbetstid? Vad är det som gör att man ger upp sin egen sömn och även annars tänjer på tiden som om den vore gjord av gummiband? Vad är det som får en att känna skuldkänslor för att man försummar sitt jobb och till och med sin egen familj? Vad får en att röra sig morgon och kväll med en större hundgrupp än normalt i släptåg och stå ut med folks bannande fingrar? Svaret är givetvis att det är ett KALL.

Detta kall gör att man vill hjälpa till ens på något sätt, fastän den egna arbetsinsatsen inte är så stor. Det finns alltför mycket grymhet och lidande i världen, både mellan människor men också gentemot de försvarslösa djuren. Kallet att hjälpa dessa djur i nöd leder till allt detta: du gör ett osynligt arbete utan lön, du stjäl tid från din nattsömn för att hinna med, du utstår nedvärderande fördomar och ur hatten dragna påståenden om rescuehundar och införseln av dessa från majoriteten av befolkningen. Släkt och vänner är redo att förpassa dig till mentalvården och grannarna skrattar bakom din rygg. Att man vill hjälpa hundar har även fört med sig kontakt från människor vilka aldrig borde skaffa en hund. Och alla förstår inte varför de inte får adoptera en hund från oss. Då får man själv ofta agera soptunna. Och ibland känns det som om man själv vill hoppa i soptunnan!

Att placera en hund i en familj i Finland är en lång process som innebär mycket arbete både i Rumänien och här i Finland. Man har träffat hunden och utvärderat dess lämplighet för adoption. Beskrivning och bilder av hunden läggs ut på internet och sedan börjar arbetet med att reda ut huruvida den eventuella intressenten verkligen kan erbjuda ett gott hem till hunden för resten av dess liv. Kontakten mellan Rumänien och Finland är fortlöpande och till slut hämtar resenären hunden från Rumänien och till flygplatsen kommer även flygplatsdejoureraren när hunden anländer. Det är fråga om en massa arbete, allt på volontärbasis, innan hunden ens är i Finland. I detta arbete syns inte så många män till (med reservation för undantag såsom vår kära Samuli), utan det är kvinnorna som är så tokiga att de jobbar gratis dygnet runt på detta sätt.

Men den bästa belöningen är också en lycklig hund som får ett nytt liv.

MEN:

Det går inte alltid som det var tänkt. När hunden väl anländer till sitt nya hem tänker man att allting är okej. Så är det oftast också, men ibland står vi oundvikligen inför det: OMPLACERING, och med den en stor BESVIKELSE och sorg för hunden som återigen förlorat en chans till livet. Processen får tas från början och från ingenstans skall ett jourhem plötsligt hittas. Och problemet återfinns så gott som alltid i kopplets andra ända - inte hos hunden. Några av omplaceringarna har hamnat hemma hos oss aktiva, men vi har också en gräns. Dessa hundar förtjänar inte en omplacering! Om människorna besökte Rumänien själva kanske de inte skulle vara så krävande. Om man öppnar sitt hem för en hund ska hemmet också vara bestående. Är människor idag faktiskt så oförbindande och ansvarslösa att man genast ger upp och minsta lilla problem kommer i vägen?

Naturligtvis finns det även omplaceringar vilka har helt förståeliga skäl men de flesta är så kallade "onödiga". Fäster man sig inte vid den hund man ändå frivilligt valt? Hunden kan inte välja, den får bara acceptera, finna sig i och lita på, när man säger till den. Ändå älskar den sin ägare av hela sitt hjärta. Efter två minuter. För det är så: efter två minuter på flygplatsen, under de första vingliga stegen utanför flygburen, fäster sig hunden vid sin ägare som om de alltid varit tillsammans. Vissa går stolt iväg med ägaren i sitt nyinförskaffade koppel, andra får bäras till bilen - ändå tryggt uppkrupen i famnen på den människa hunden nu kallar sin egen.

Dessa onödiga omplaceringar får en att fundera på om det faktiskt finns någon mening i det man gör. Jag är en person som när jag sörjer den där ena omplaceringen inte ser de där tiotals lyckliga historierna. :(

Men fastän hur "rescuedeprimerad" man är finns det ingen av oss som skulle ge upp. Det ser det där kallet till samt förstås alla de där fantastiska placeringarna, vilka i slutändan är många fler än omplaceringarna. :) (Vår omplaceringsprocent är ca 6-7 för tillfället)

Tänk efter, gott folk, innan ni tar er an en hund! Och vi önskar förståelse av alla er som inte får en hund via oss. Vi tänker alltid på hundens bästa och försöker alltid förbättra vårt tillvägagångssätt för att göra processen ännu mera säker och effektiv.

Efter dessa funderingar passar det bra att plocka upp skräpet efter den urrivna skräpkorgen samt spika ett par extra plankor i staketet så att inte en viss rymmare ser sin chans igen. Är dessa exempel en orsak att omplacera sin hund? Kanske, men inte i detta rescuehushåll!

Som en viss stålgumma, Heta från Niskavuori, sade en gång: "Jag bär mitt kors själv!"

23.8.2010
Pia, ordförande - och placeringsansvarig


"Jag fick redan ett nej i Rumänien - du säger väl det inte till mig igen efter att jag redan fått ett hem och skydd hos dig!"

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com