Tankar från min resa 19.-22.10.2009

Hurdana tankar har jag nu från resan jag gjorde för ett halvt år sedan? Åtminstone har jag under denna tid fått lite distans till saker och ting. När jag kom hem från resan hade jag tänkt skriva ner min reseberättelse genast, men kanske detta också berättar något om den stress vi aktiva medlemmar hela tiden känner här i Finland. :)

Stängningen av Calarasi-hägnet gjorde att vi hade en hel del fler flygningar än vanligt under oktober-november. Alla möjliga jourhemsplatser kom till användning för att frigöra platser i de andra hägnen åt de otursamma hundarna i Calarasi. Vi hade också fler adoptioner än vanligt hösten 2009. Därför åkte vi iväg två man starka för att hämta hundar: själv flög jag med Finnairs direkta flyg till Bukarest medan Hanna-Mari svängde via Munchen.

I Bukarest mötte oss en bekant skara: Andreea, Cristian och Marius. Det var jätteroligt att se dem igen! Jag hade lovat dem att komma tillbaka senast våren 2010 men här var jag nu, 4 månader efter min föregående resa. Hannas flyg var lite försenat så vi stod och pratade och väntade.

På vägen till Cernavoda hämtade Marius upp takmaterial från Bukarest till hästarnas nya stall. Det tog en stund innan vi hittade till platsen och många cigaretter senare var vi till slut på plats. Vi tömde bilen helt och lastade i materialet, och körde sedan resten av vägen med öppna bakdörrar. Men att tömma bilen blev en nyttig affär – för på samma gång hittade vi spännremmarna till hundarnas flygburar, vilka vi hade tappat bort för länge sedan. :)

Vädret var typiskt för hösten: lerigt och fuktigt. Detta bidrog ännu mer till den bistra synen som mötte oss. Gatuhundar fanns överallt, blöta och smutsiga. Vi matade en av dem på en bensinstation. Tack och lov hade vi torrfoder med oss och Hanna köpte även en fylld batong till den. Detta är alltid den trista delen av resan. Du kan inget göra, bara ge lite mat... Jag går igenom många personliga strider i mitt inre: varför kan detta lidande inte ta slut... vem har rätten till en ny chans, vem är dömd att dö... vad kan vi göra mer... varför bryr sig ingen? Hur ska man få människor i Finland att förstå att genom att blunda för detta låter man allting fortgå bara för att bespara sitt eget psyke. När man väl kommer hit finns det ingen återvändo. Jag skulle aldrig kunna blunda för dessa blickar! Man kan inte hjälpa alla, men man kan hjälpa någon. Alla behöver inte komma hit för att se lidandet på första parkett, man kan hjälpa även från Finland!

Resan till Cernavoda dröjde och dröjde på grund av den otroliga rusningstrafiken. Mitt på vägarna gick försäljare omkring och bjöd ut skinnjackor, mobiltelefoner och annat ”nödvändigt”. Jag förstår inte hur de inte hamnar under någon stor lastbil där de går. Den lokala radiokanalen spelade samma kända låtar som i resten av världen. Orden från Black Eyed Peases låt lämnade att ringa i mitt huvud: ”I got a feeling..It´s gonna be a good night”. I en korsning, bredvid en liten kiosk och omringad av gatuhundar fanns en annan bedrövlig syn: unga tjejer som sålde sig själva till förbipasserande. Hundarna och flickorna var som en egen flock. Jag tyckte synd om flickorna där de gick mitt i leran i sina korta kjolar och höga klackar. Det enda som ingav ens lite tröst var att de verkade få sällskap och trygghet av varandra, flickorna och hundarna. Hundarna blev klappade en del vad jag hann se under den tid vi stod stilla i korsningen.

När vi stannade i en annan korsning kom det ett par hundar fram till bilen och tittade på oss med bedjande ögon. Troligtvis har det någon gång gett resultat eftersom de kom fram till bilarna och tiggde mat. Om jag bara kunde hoppa ur bilen och ta med hundarna till säkerhet och ge dem mat! Ensamma valpar vid sidan av motorvägen får alltid hjärtat att slå ett extra slag. ”Gå dit bort till säkerheten hos flickorna”, tänkte jag tyst för mig själv.

Resan längs motorvägen med vidsträckta ängar så långt ögat kunde nå gick sist och slutligen ganska smidigt. Jag hade precis i Finland varit nära att ge upp mina studier i det rumänska språket, men när jag väl var här insåg jag att jag än en gång förstår mer än jag gjorde senast. Nu ger jag inte upp! Marius var en bra lärare och efter att ha pratat ömsom på rumänska, ömsom med kroppsspråk och ömsom på finska med Hanna satt vi alla till sist helt tysta när tröttheten slog oss.

På kvällen klockan 20 var vi framme. Som rumskamrater hade vi Laurentiu som sov i arbetsrummet samt Sara som sov i samma rum som oss. Stackars Sara. Det var knappast lätt att sova tillsammans med oss snarkande finnar. Men det var underbart att få spendera lite tid med henne, she rocks! I bostaden fanns även en liten svart ”pisica” (katt)! Den var en riktigt målmedveten filur med självförtroende. Även han har ett hem som väntar i Italien. Och i väntan på det attackerade han mina händer i sina vilda lekar. ”Nej, jag skär inte mig själv”, fick jag förklara några gånger när jag kommit hem till Finland igen.


­

­

Tidigt på morgonen åkte vi till hägnet tillsammans med Sara. Hon gick an hela dagen och situationen i Calarasi hade verkligen förbrukat hennes energi. Men hon orkar alltid, för hundarnas skull! I vårt program för dagen stod att fotografera nya fadderhundar till hemsidan, gosande med valparna, städning av hundhägnet, underhållande av de äldre hundarna samt diskussioner med personalen. Lili, Andreea, Adriana, Maricica och Dana orkar alltid tjattra med oss och visa oss runt.

Gummistövlarna på. Efter en stund var våra kläder fyllda med leriga tassavtryck. Lite hål här och där i byxorna där valparna kommit åt och händerna luktade mycket intressant. Någon kanske är glad i sina lösnaglar och med blekta tänder. Min lycka doftar bajs från en hund i trygghet och lite lyckokiss i håret av de små valparna. :)


­

­


­

­


­

­


­
­

Sara visade hänget för Bob och Krista från Monaco. De hade hittat en liten Golden retriverliknande valp på gatan som togs till hägnet. Idag lever valpen, Boris, lycklig hemma hos Bob och Krista i Monaco. Ute, som förmedlar hundar till Monaco, pratade en stund med oss och fotograferade hundar i sitt adoptionsprogram. Vi gick hela gänget senare på kvällen ut på middag och vi fick sällskap av Laurentiu och veterinären från åsnehägnet. Det pratades friskt. Och röken från cigaretterna låg så tjock så den hade kunnat klippas med sax. Huvva!

­

På onsdag var det dags för Medgidia. Vädret hade förändrats till soligt och varmt. Nu var det skönt att spendera hela dagen utomhus.


­
­

Några hundar från Calarasi hade anlänt till Medgidia för att socialiseras. Alina, veterinären, gick i pauserna mellan operationerna och steriliseringarna för att hälsa på den skyggaste nykomligen, som höll sig för sig själv i en egen koja. Jag hade helt glömt bort att jag på min senaste resa fortfarande haft käppar som stöd och nu rörde jag mig fritt med min nya, fejkade höftkula, 2.5 månader efter operationen. Alinas kommentar ”how is your leg?” fick mig att minnas, ja just det... Great, Bine! Bara bra tack! Nog kom jag ihåg att vara nervös över om det skulle pipa i säkerhetskontrollen, om de skulle lotsa mig ut i Bukarest. Kanske bli anklagad för terrorism... Men inte ett ljud!

Det var härligt igen att följa med hur personalen i Medgidia verkligen gör sitt allt för att sköta hundarna så bra som möjligt. Veterinärerna Alina och Raul styr arbetet. Assistenten Catalin hann visa oss den mobila kliniken fastän han säkerligen hade bråttom. Jag fick även en vänlig uppmaning av Alina att undvika alla grå, raggiga hundar med skägg. Där vet dom mina svagheter! Catalin å andra sidan tyckte bestämt att jag kunde ta med mig lilla Lana ur det italienska programmet. Samtidigt som jag och Hanna fotograferade och udnerhöll hundarna sprang djurskötarna runt och putsade och städade i inhägnaderna. Valpinhägnaden var en lycklig plats, men de behöver tuggben! Min engångsmugg gick i tusen bitar när de fick tag i den. Vem ska ge dessa ett aktivt hem?


­

­


­

­


­

­


­
­

Att träffa Aurora var väldigt jobbigt för mig. Vi hade ju ändå ”valt” varandra på min senaste resa. Men men, när lilla Balsa (Nanna) från Calarasi flyttade till mig i jourhem i juli förändrades allt och jag var tvungen att acceptera att Aurora reser till Italien. Aurora klarar sig, så glad och tillitsfull som hon är. Nanna behöver nu mig och min flock.

Att besöka hägnet rör upp så mycket känslor så det är svårt att beskriva i ord. I Cernavoda fick jag höra att man varit tvungna att avliva min fadderhund, den gamla och arga Picki. Jag förmådde inte lipa inför personalen, så istället gick jag till schäfern Diesels inhägnad för att söka tröst, och där kom det en och annan tår. Diesel är förresten numera stolt Esbo-bo och kallas Hukka.


­

­

Dagen i Medgidia kom snabbt till sitt slut och när vi hade packat in hundarna som skulle till Finland och ett par katter som skulle till Italien var det dags att återvända till lägenheten.

Senare på kvällen gick jag och Hanna runt i Cernavoda och fotograferade.


­

­


­

­


­

­


­
­

Ja just det! Där när jag pratade om känslor som rörs upp när man besöker hänget:

Inte heller Hanna klarade av sin första resa utan att bli utvald. När vi första dagen besökte Cernavoda kom en grupp hundar emot oss, vilka levde utanför hägnets portar. De matas där och lever tryggt. Bland dessa hundar fanns Pandora. Pandora rymde hela tiden och hölls aldrig inne i någon inhägnad och levde därför utanför. Nå, det gick ju förstås så att Pandora valde Hanna, som inte kunde sätta emot. På det flyget fanns ingen möjlighet att ta med Pandora, men idag lever hon i Hannas hem som en fullvärdig medlem i familjen.


­

­

På fredag morgon for vi ännu till hägnet och tog farväl av Pandora innan vi fick rusa mot flygfältet. Vi körde med Cristian till Bukarest där Hanna steg ombord på flyget och jag väntade ännu en stund på mitt flyg över en kopp kaffe tillsammans med Andreea, Marius och Cristian. Det var härligt att få prata med dessa godhjärtade människor och så fick jag ju en lektion i rumänska precis innan hemfärden också. En full finländsk affärsman satt vid bordet bredvis oss och skämde ut sig med sitt högljudda beteende. Jag kände ingen samhörighet med honom, fastän vi är från samma land. Och jag är stolt över den värld jag lever i!

Det blev spännande där ett tag innan jag slapp iväg. Personen på flygfältet som kontrollerar hundarna var borta och ingen annan kunde göra hans jobb. Kul! En halvtimme kvar tills flyget skulle gå. Nå, om jag inte slipper iväg med hundarna blir det att stanna i Bukarest, tänkte jag. Till sist dök ändå personen upp och jag kom iväg till planet tillsammans med Bingo (Pontus) i sista stund. Huh!

Pa pa, Romaniana! La revedere prietnii si Caini! (Hejdå Rumänien, vi ses igen vänner och hundar!)

Flygeresan gick ytterst bra, tack vare de två trevliga flygvärdinnorna på Finnair, vilka var äkta djurvänner! Det var trevligt att prata mer er, hoppas vi ses igen!

När alla hundar var överlämnade till sina ägare och jourhem var det dags att åka hem och planera reseberättelsen, som kommer nu ett halvår efter resan. Bara en kort stund innan nästa resa till Rumänien.

Om ni har en rumänsk hund där hemma, ge den en stor kram och sänd en tyst önskan om att hundarna i världen en dag ska ha det bättre än vad de har nu.


­
­

Mitt i all dysterhet finns det hopp om något bättre, så länge vi inte vänder ryggen till dem som inte har möjlighet att prata för sig själva.

Pia - 20.3.2010

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com