Tarjas resa, november 2008

Onsdag 26.11

Snön låg vit på marken i södra Finland när jag på onsdagsmorgonen åkte till flygfältet. Efter två och en halv timmes flygtid var jag framme. Ingen snö i sikte. Den bekanta Save the Dogs paketbilen med chaufför mötte upp mig och vi påbörjade den tre timamr långa bilfärden mot Cernavoda.

På vägen såg jag återigen många svältande hundar som strövade längs vägkanten. Flera av hundarna bor stadigvarande nära butiker eller andra byggnader, varifrån de ibland får mat av kunder eller anställda.

Resan var angenäm även om vi inte talade samma språk. I Rumänien pratar folk sällan engelska bortsett från några få ord eller enstaka meningar. Man blir ändå förstådd genom kroppsspråk och till exempel genom att peka på det man vill ha i affärerna. Under resan lärde chauffören mig att uttala olika städers och byars namn på rumänska. Ibland gick det ganska bra och ibland säkerligen rätt åt skogen, men det var en trevlig resa. När vi kom fram till Cernavoda åkte vi direkt till hägnet. Jag träffade några bekanta människor och hundar sedan förra resan och jag fick nycklarna till lägenheten. Vi gick och åt middag tillsammans med Andreea och chauffören.

Sedan åkte jag till lägenheten, där jag igen fick sällskap av två kattungar och deras mamma. Ungarna hade helt olika personligheter: en var nyfiken och modig, en riktig famnkisse, den andra ville mest vara för sig själv, men ändå nära – fundera först och gör sedan (om man vill). Kattungarnas mamma satt hela tiden på samma stol i köket. Först på fredagen såg jag att hon rörde på sig. Kanske hon då hade vant sig vid att jag fanns där. Redan från första dagen tyckte hon om att sitta i famnen, och satt där stilla i timtal. Jag hoppas att någon ger även dessa tre ett bra hem.

Torsdag 27.11

Jag hade lovat att åka med Andreea och chauffören (vars namn jag tyvärr inte kommer ihåg) till Constanta genast från morgonen. Till Constanta är det ungefär 70 km och vi åkte redan klockan 8 på morgonen. Vi vek in till hägnet i Medgidia, en plats som jag besökte redan under min förra resa. Någon hade ett par dagar tidigare lämnat dit valpar vilka bara var några veckor gamla. Två andra valpar fanns också där, även de utan sin mamma och bara i åldern 4-6 veckor. En tik hade i sin bur 4 veckor gamla valpar att ta hand om. Tur att även tiken finns till hands ibland.

Från Medgidia fortsatte vi till nästa ställe därifrån vi hämtade mediciner. Det var ett nytt hägn, och inte många hundar fanns på plats. En liten valp var mycket charmig – den var liten nog att rymmas genom gallerstängslet och gick nu som då ut till utsidan av hägnet. Därifrån kom den snabbt snabbt tillbaka när man ropade på den. I samma kvarter säljer man Iveco-bilar, så det var många olika former av aktiviteter. Kanske någon av bilköparna även vill adoptera en hemlös hund.

Resan mot Constanta fortsatte. Vägarna var mycket dåliga, så körhastigheten varierade mellan 20-60 km/h. Genom bilfönstret såg jag bostadshus där man på gårdarna odlade potatis och grönsaker. Även höns var vanliga.

I Constanta åkte vi direkt till enm myndighetsbyggnad, där en tjänsteman kontrollerade hundarnas EU-pass och stämplade dem. Först efter detta är hundarna redo att resa utomlands. Andreea hade med sig en stor bunt med pass, för det var även på väg hundar till Sverige och Italien.

Medan vi väntade på att passen skulle bli klara besökte vi en en supermarket vid namn Metro. Där fanns det lika mycket varor som till exempel på Prisma i Finland. Det första jag lade märke till var att det var mycket högt i tak, vilket behövs eftersom utrymmet ovanför hyllorna används som lagringsutrymme. I korridorerna samsas truckerna och kunderna om utrymmet. Jämfört med Finland var det en låg prisnivå, förutom maten. Vi samlade ihop våra inköp i en kundvagn och styrde mot kassan.

Kassakvittot är ett A4-storlek papper, som datorn skriver ut. Precis som i Finland betalar man med kontant eller kort. Sedan kommer ett annorlunda moment. Man får inte gå ut innan en kontrollant har undersökt att innehållet i väskorna är samma som det på kvittot. Det stod 5-6 människor vid dörren så man kan inte smita.

Chauffören och Andreea visade mig ett populärt hotellområde för turister i Constanta. Svarta havets vågor slog upp mot stranden och vittnade om den kommande vintern. Skillnaden mellan det här hotellområdet och ett vanligt rumänskt bostadsområde är enormt.

Efter att vi fått tillbaka våra pass (även om deras arbetstid egentligen redan var över) så körde vi tillbaka till Cernavoda, där vi åt middag. Efteråt begav jag mig tillbaka till lägenheten för att sova.

Fredag 28.11

Jag gick till hägnet vid nio-tiden. Nu först fick jag dela med mig av de små godbitarna jag hade med mig till hägnets personal och hundarna. Jag pratade, höll hundarna i famnen, klappade dem, och plötsligt hade fyra timmar gått. Under hela den tiden arbetade man rutinmässigt i hägnet. Hundar vaccinerades, gav mediciner, man utförde små operationer, städade och det kändes som om arbetet aldrig kommer att ta slut, men inte heller tar kärleken någonsin slut för dessa djur.

Vi bestämde kvällens program och jag gick till lägenheten för att ta mig en middagsvila så jag skulle orka igen. Klockan 18 började en stor show på stadens gågata. Det fanns tre stora screener för dem som inte slapp tillräckligt nära scenen. En populär, rumänsk sångerska samt tre dansöser uppträdde. Låtarna var tydligen populär rumänsk pop-musik. Bland åhörnarna fanns allt från små bebisar till äldre farbröder och tillsammans utgjorde de en publik på flera hundra om inte ett par tusen. Den här showen pågick i ungefär två timmar och efter det såg man på screenen inbandade meddelanden från det socialdemokratiska partiet PSD. Allt detta ordandes för att aktivera väljare till det kommande parlamentsvalet. Andreea introducerade mig för en tidigare vald senator samt Cernavodas stadsdirektör (borgmästare), som ovanligt nog är en kvinna. Jag fotograferade båda tillfällena.

Vi var nu fyra stycken som gick på middag; Andreea, chauffören och hans fru samt jag. Vi bytte restaurang, fastän Serif är riktigt bra. Den här restaurangen låg närmare lägenheten och maten var utsökt. Efterrätten var något typiskt rumänskt och den var riktigt god. Som tur hade jag packat redan på dagen, för jag gick och lade mig ganska sent.

Lördag 29.11

Mitt flyg skulle avgå klockan 13. Vi åkte iväg med hundarna 8.40 så att vi säkert skulle vara framme i tid. Den första biten körde vi på en tvåfilig motorväg men mot slutet var vägarna så dåliga så vi körde stundtals i 0-10 km/h. Det beror delvis på avsaknaden av trafikljus, delvis på vägarbeten samt delvis på trafikreglerna och folks egenmäktiga tolkningar av dem. Vi var framme på flygfältet i tid, klockan 11.45. Vi tog ut de små resenärerna ur bilen. Patrizio skakade lite först, men lugnade sig när jag höll honom tätt intill mig i famnen och pratade med honom så lugnande som jag bara kunde. Sedan fick han lugnande medel med pipett. Lilla Teresa hade dreglat mycket under bilresan . Jag höll även henne tätt intill mig men lillan var ändå rädd. Chauffören torkade bort dreglet från hennes mun och tassar. Även hon fick samma lugnande medel.

På flygfältet blev det sedan en show med att få hundarna på planet. Det berodde inte på hundarna utan på byråkratin. Reglerna tolkas fritt av olika tjänstemän, ibland får man ha två hundar i samma flygbur, ibland inte. Man måste också hålla reda på alla olika ställen man måste besöka innan man kan lasta hundarna helt konkret.

Finnairs plan landade i Helsigfors enligt tidtabellen. Pia och hennes barn samt Patrizios och Teresas nya ägare mötte oss på flygfältet. Jag blev lycklig av att se de hundar jag mötte i Cernavoda redan under min första resa nu äntligen fått egna hem. Och de nya ägarna fick med sig underbara hundar hem.

Tarja

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com