Pias resa, mars 2012

Det hade återigen blivit dags att besöka hundarna i adoptions- och fadderprogrammet i Cernavoda och Medgidia. Tidtabellen var stressig, främst på grund av att man som "föreståndare" för en egen stor barn- och hundflock inte kan vara särskilt länge hemifrån.

Det låg spänning i luften även under denna resa. Den nya lagen om avlivning av gatuhundar ligger än så länge på is men det skedde två tragiska olyckor strax innan resan där hundar bitit ihjäl människor i Rumänien och känslorna har gått heta i landet sedan dess. Jag har inte sjäv bekantat mig desto mera med dessa händelser så jag beslöt mig för att bara blunda, stänga öronen och åka iväg och se först på plats hurdan stämningen var. Jag märkte dock ingen hysteri på plats.

Våren hade anlänt till Rumänien; narcisserna blommade och gräset var grönt. Tillsammans med Andreea och Marius åkte jag i den bekanta paketbilen från Bukaresti till Cernavoda. Jag vägrade räkna för mig själv hur många överkörda hundar jag såg längs vägen, men de var många. En av de olyckliga dokumenterade jag med min kamera. Eller en av de lyckliga? Den hade sluppit bort. Mest dåligt mådde jag över de hundar vilka gick omkring bredvid vägen och tiggde mat. Många av dessa kommer att bli offer för trafiken i framtiden. Det var också sorgligt att se alla dessa unga flickor i korta kjolar längs vägkanten. Ett mycket tragiskt liv.

Vi anlände i tid till Cernavoda och jag hann träffa alla bekanta anställda i hägnet samt en del av hundarna i fadderprogrammet. Att fotografera är ingen lätt uppgift när hundarna antingen är övervilda eller mycket skygga. På grund av att min egen fadderhund Barbie nyss gått bort var jag lite nere, men det dröjde inte länge före en vacker, tyst lite tjej fångade min uppmärksamhet. Hon sökte desperat kontakt, eftersom hon någon gång haft en ägare och vantrivdes i hägnets stökiga miljö. Hunden hade inget namn och eftersom hon var en större kopia av min hund Eddie så döpte jag henne till Edina. Det var fortfarande oklart om Edina skulle få ett hem i Monaco eller om hon skulle få komma med i det finska adoptionsprogrammet.

En annan hund som verkligen fångade min uppmärksamhet var raggsockan Dolly. Hon har ännu några tester kvar innan hon placeras i Sveriges adoptionsprogram. Båda hägnen är fulla av underbara hundar! När man vistas mitt ibland dem i Rumänien har man ibland svårt att förstå varför någon vill ha en rashund över dessa fantastiska individer!

När jag skulle gå hem för kvällen bytte jag snabbt om jag deltog i ceremonin i den ortodoxa kyrkan nära hägnet, fastän jag inte är ortodox själv. Det märktes verkligen att påsken närmade sig.

På kvällen ankom Giusi från Sverige. Jag har träffat henne i Rumänien tidigare och det blev ett kärt återseende. Vi satt och pratade om allt möjligt och gav katten i Save the Dogs bostad mer uppmärksamhet än den fått på länge. Giusi är en fantastisk fotograf och det kändes lite lustigt att gå runt och knäppa bilder med min dotters enkla minidigikamera (min egen gick sönder senaste resa) jämfört med Giusis proffsutrustning.

Nästa dag spenderades i Medgidia med att gå igenom hundarna i adoptionsprogrammet. Med Lili samt min svenska kollega Paula utvärderade vi hundarna och deras beteende i olika situationer. På grund av tidsbrist hann jag inte besöka det nya hägnet eller hästarna och åsnorna denna gång.

Lördag eftermiddag spenderades tillsammans med Giusi i Cernavoda-hägnet. Jag kom på mig själv med att återigen sitta uppe på en hundkojas tak emd Edina i famnen. Jag bestämde mig för att hon ska komma till Sverige om hemmet i Monaco skulle backa. Men hemmet backade inte och Edina får ett fantastiskt hem! Härligt! Jag kan redan se framför mig hur hon trippar runt med ett rött rosettband för att hålla pannluggen ur vägen. Lili lovade att skicka bilder på henne i hennes nya hem.

Efter en lång dag följde Duce hunden oss hem till lägenheten. Vi var lite oroliga över om han skulle hitta tillbaka säkert igen men Lili lugnade oss med att han gör det alltid för alla, så det var ingen fara. Duce är en fantastisk hund, men han är född fri. Han hålls inte bakom några galler.

Under den lilla stund vi spenderade i Cernavodas gatumiljö hann vi inte se något dramatiskt även om vi visste att det bubblade under ytan. Jag har aldrig sett så många människor gå med sina hundar i koppel! Tydligen är människor rädda för att hundfångarna ska ta deras hundar om de springer lösa och föra dem till dödshägnet i Constanta. Där drar jag förresten min gräns - dödshägnet besöker jag inte, om jag ska kunna utföra detta arbete med förståndet i behåll.

Närbutiken i Cernavoda hade gått i konkurs och nu finns endast en market för att betjäna invånarna. Det finns givetvis fortfarande massor med småaffärer och torgförsäljare och många sköter sina inköp via dem.

På kvällen gick vi på middag och sedan var det dags att förbereda sig på den nattliga avresan mot Bukarest. Giusi flög till Sverige via Frankfurt, jag via Munchen. Vi hade båda små resenärer i kabinkassarna <3 och några till i cargo-utrymmet. Dessa har fått chansen till ett nytt liv. Undrar om Heidis, Tashas, Fifis, Matts och Coras ägare förstår vilken stor djurskyddsgärning de gjort genom att adoptera dessa fantastiska hundar till Finland!

Vi kramar om varandra på flygfältet och för första gången åker jag fast i säkerhetskontrollen med min konstgjorda höft. Med hunden under armen undersöks jag noggrant att två säkerhetskontrollanter, det blev lite svettigt där ett tag... Till sist fick jag lov att gå. Hunden undersökte man inte alls.

I flygplanet på väg hem fällde jag återigen några tårar av lycka, rördhet, sorg och trötthet. Alla hemlösa hundar, alla underbara människor som hjälper dem, allt... Fastän mycket i Rumänien är uppåt skogen så har det landet verkligen satt sig djupt i mitt hjärta, på gott och ont.

De fantastiska människor vilka jobbar i hägnen för hundarna: Sara, Laurentiu, Lili på kontoret, den andra Lili, Adriana, Cristian... Dana, Maricica och de andra djurskötarna... Bea, Alina och de andra veterinärerna... Marius, Marian, Kostica och de andra chaufförerna... Personalen i åsnehägnet... Min respekt och tacksamhet för dem är obekrivbar. Där är Save the Dogs hjältar!

När jag överlåtit hundarna till sina nya familjer i Helsingfors får jag ett meddelande från Giusi. Hon sitter på bussen i Stockholm och gråter; av lycka, rördhet, sorg och trötthet.

Sådana är vi.

Denna reseberättelse kan inte förmedla alla de bilder och känslor som upplevdes under resan, men kanske kan ge er en liten bit i varje fall. Hoppas det får människor att intressera sig ännu mer för djurens situation i Rumänien.

Om du vill veta mer om adoption av en hemlös hund, gå in på www.koirienystavat.com och läs under "Adoptionsinfo".

Tack!

10.4.2012

Pia / Hemlösa hundars vänner

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com