Pias midsommar i Rumänien 2009

Midsommar är en festlig högtid som aldrig riktigt tilltalat mig, och eftersom min familj inte hade något emot det så packade jag min lilla väska och en flygbox och flydde till Rumänien. Meningen var att jag skulle hämta hem den enda bokade hunden för tillfället, Jessie, samt jourhunden Josif och samtidigt bekanta mig med Cernavoda och Medgidia och hundarna i adoptionsprogrammet. Det kändes också viktigt för mig att få träffa alla Save the Dogs' och Gaia Animalis personal, människor som blivit mina nära vänner bara via e-mail och telefonkontakt. Lite spänning kom med i bilden i och med att jag hade min promenadkäpp med mig och ett paket Burana nära till hands, men värre saker har folk överlevt, så varför inte jag också!

En dag innan min resa ringde Lili från Rumänien och meddelade att Jessie inte kunde resa på grund av ett hudproblem. En stor besvikelse, inte minst för den väntande och längtande ägaren Kristiina. Men tack och lov förstod hon. Istället för Jessie valde jag snabbt 6-åriga gamla tanten Tara som den lyckliga ersättaren. Det hade kommit in en intresseanmälan på henne, men ingenting var ännu bestämt. Min intuition sade mig att det nu var Taras tur.

I Bukarest hälsades jag välkommen av Cristian, och han körde mig den ett par timmar långa sträckan till Cernavoda. Jag hade längtat efter att få öva min knaggliga rumänska som jag studerat hela våren, men Cristina pratade mycket bra engelska! Nå, jag var bara tvungen att öva lite i alla fall, för nöjes skull.

När vi körde längs Bukarest såg jag några gatuhundar, men de flesta hade antagligen sökt sig bort till skuggorna. En modern motorväg förde oss längs öppna slätter och ibland såg man en herde med sina får eller getter. Ibland kom det stora, fina bilar förbikörandes och lika ofta sportbilar, de rika blir rikare och de fattiga fattigare, hann jag tänka. Cristian beklagade att det var något fel på motorn på bilen så att vi inte kunde köra snabbare än 100 kilometer i timmen, medan resten körde minst 140. Jag kunde bara viska ett stilla tack till motorn.

När vi kom fram till Cernavoda var det redan mörkt, klockan var ca 22. Sara mötte oss nere på parkeringsplatsen för vi hade kommit överens om att träffas och prata en stund när jag kom fram. Jag plockade fram käppen och väskan och påbörjade färden upp till tredje våningen och Save the Dogs' lägenhet. Sara insisterade på att få bära min väska. På andra våningen hälsade oss trapphunden Pamela, som jag kände igen från tidigare reseberättelser. En söt liten tjockis. Områdets gatuhundar mår till synes bra, eftersom människorna matar dem.


Sara och Cristian

Utsikt från fönstret på morgonen

I lägenheten fick jag också träffa Save the Dogs' vice ordförande Simona, som var på väg att gå och lägga sig eftersom hon skulle åka iväg mot Bukarest redan 3-tiden på morgonen. Mina rumskamrater, två små kattungar, kom också nyfiket fram och hälsade. Katterna hade fått hem i Italien och var nu i lägenheten för att socialiseras.


­

­

Sara och jag diskuterade länge och vi kom alltid tillbaka till ämnet hur vi finländare på bästa sätt kan hjälpa till. Vi pratade också om vad som redan har blivit gjort och hur framtiden ser ut i Rumänien. Save the Dogs uppskattar verkligen vår hjälp, speciellt med tanke på att vi är en liten och relativt nystartad förening som arbetar hårt, och vi har äntligen börjat få fart på adoptionerna. Att prata med Sara gav mig nya krafter att arbeta om möjligt ännu hårdare och jag fick samtidigt bekräftelse på att vi verkligen behövs. Sara är en fantastisk person och det var roligt att upptäcka att vi har samma sorts humor, och även bland de sorgligaste av diskussioner flödade skämten mellan oss. Utan humor överlever man inte...

På morgonen hann vi ännu prata lite under morgonkaffet men sedan var det dags för Sara att resa hem till Milano. Jag hade själv bråttom, för snart skulle jag till Medgidia.

Veterinären Alina kom och hämtade mig, för de hade personalbrist i Medgidia på grund av semestrar och sjukledigheter. Vi hann diskutera mycket på vägen om hägnet och hundarna därifrån som nu finns i nya hem i Finland. Det var mycket trafik på vägen, och Alina berättade att det berodde på att många var på väg ner till Svarta havet för att fira semester och det hade varit många bilolyckor den senaste tiden. Knappt hann hon säga det innan en bil med bromsproblem körde in i oss bakifrån. Det kändes lite i nacken men inget allvarligare hände. Alina fick ett raseriutbrott på det unga paret som kört in i oss och hon gav dem en rejäl utskällning med en tobak i mungipan där hon stod i sin veterinärutstyrsel på mitt på vägen. Vilket temperament! Själv kände jag mig riktigt hemma. Här får man skrika och skälla och svära bäst man vill!


Medgidia

Save the Dogs' paketbil

Vår färd fortsatte då till polisstationen och där blev vi intervjuade av trafikpolisen. Alinas man kom dit för att hjälpa till. Han var en mycket lugn typ. De passade mycket bra tillsammans. Eftersom ingenting allvarligt hände, vare sig med bilen eller oss, så är jag faktiskt glad att jag fick uppleva även detta. Och samtidigt fick jag bekanta mig med staden Medgidia, när vi körde där av och an. Alina beklagade förseningen och hennes uppgifter lades hela tiden på hög vid kliniken.

Paret med de trasiga bromsarna fick fortsätta sin färd mot Svarta havet och vi funderade tillsammans med Alina om de skulle komma fram helskinnade. Nu som då såg vi hundar längs med vägrenen, och speciellt ensamma små valpar fick hjärtat att snörpa ihop sig lite. Eftersom jag rest mycket har jag också sett mycket gatuhundar förut, men att se ensamma valpar på gatan är alltid lika svårt, när man inte kan hjälpa dem. Om kan man hjälpa just den så kommer snart nästa man inte kan hjälpa.

Medgidia

Äntligen framme! Det var lite under 40 grader varmt så hundarna höll sig lugna i skuggan. De nya, blå staketen och hundkojorna lyste upp hägnet och det såg helt annorlunda ut nu än de bilder jag sett på hemsidan. Allting såg så bra ut! Det enda sorgliga i kråksången är att stängslet och hundkojorna var införskaffade, men ännu inte betalda.


Ingången till hägnet

Överblick

Hundarna skällde lite på oss och alla ville se vem som kom. Jag såg genast bekanta ansikten: Ada, Aurora, Doru, Nero, Emilia, Shaggy, Coco...


Ada

Coco

Jag förde snabbt in de hundsaker som folk donerat till kliniken, hälsade på personalen och gick sedan genast till hundarna. Små valpar, härliga unghundar och fantastiska pensionärer... En stor del av dem ville genast ha uppmärksamhet, men vissa vågade inte riktigt komma fram när det var sånt stohej: Zmeralda, Petre och Marta var några av dem som snällt väntade på sin tur bakom de andra.


Jag och Christina

Ta med mig hem!

Städning av valpburarna

Väntande valpar

Valparna for iväg med mina glasögon, tuggade på mitt hår och slickade mig i ansiktet. Jag försökte ge lite uppmärksamhet åt var och en, men de var så många. När det gäller valparna blev jag återigen lite nedstämd. De får vara i små burar på grund av platsbrist, ingen direkt plats att röra sig och ingen stimulans... Åh om dessa ändå kunde få egna hem! Men nya kommer in hela tiden. Människor kommer till hägnet med pafflådor fulla med valpar som de inte vill behålla. Tikarna stannar hemma. Det är positivt att man inte längre dödar valparna med grymma metoder men hägnen har bara begränsat med utrymme. Sterilisering är den enda lösningen! Jag försökte trösta mig med att trots att valparna kanske inte hade de bästa förutsättningarna fick de i alla fall mat, vård och de slipper farorna på gatan.

Personalen i hägnet gick an hela tiden. Alina steriliserade och skötte om och gav mediciner, och ibland kom det utomstående kunder med sina hundar. Denna klinik är oersättlig för den lokala befolkningen, som så småningom börjar inse att även djur kan lida. Å andra sidan finns det ännu mycket att göra även på den fronten.


Flaskmatning

Alina arbetar


Medicinförråd

Patient

En kort matpaus och så fortsätter vi. Själv gick jag runt från inhägnad till inhägnad och hälsade på hundarna och fotograferade dem, gjorde anteckningar och försökte ge uppmärksamhet till så många som möjligt. Jag får en kanske alltför bra bild av hägnet. Solen skiner, blommorna blommar och hundarna njuter av solen... Situationen är säkert annorlunda när det är regnigt och kallt, lerigt och blött och omgivningen är grå. Jag beundrar så dessa människors äkta kärlek för djuren. De ger sitt yttersta och jobbar långa dagar. En glad djurskötare ropar glatt till hundarna när hon går förbi: ”Ce mai facet, copii !?” ”Hur står det till, mina barn!” och hundarna hoppar och leker kring djurskötarna. Fastän hundarna inte har perfekta förhållanden i hägnet jämfört med hundar i egna hem, så är dessa ändå älskade.


Hus

Solros


­

­


­

­

Hundarna får mat och vatten och ett lugn sänker sig över hägnet. Det är dags för siesta. Jag går till kliniken för att hjälpa till med flaskmatning av några små valpar och jag umgås med personalen. Snart är det dags att åka iväg med Alina och Sorin mot Cernavoda. Vi har Tara och Josif med oss, vilka ska vänta i Cernavoda på avgång mot Finland. Precis när vi ska åka iväg kommer en bil uppkörandes på gården, och ut stiger två män vilka ropar ”caine bolnav, caine bolnav” (hunden är sjuk). Jag funderar var hunden är... En av männen öppnar bakluckan (alltså det är ingen stationsvagn) och där ser jag ett huvud av Golden retriver-liknande gamling, nästan avsvimmad av syrebrist i det trånga bagageutrymmet. Ute var det 40 grader, hur varmt var det då inte i bagageluckan... Alina frågar varför de haft hunden i bagageluckan. Männen svarar att hur skulle de annars ha fått hunden till kliniken. I BAKSÄTET DIN IDIOT, skriker jag i mitt huvud. Jag går tillbaka och umgås med hundarna medan Alina undersöker hunden och efter en stund pker männen iväg med hunden igen.


Hunden i bakluckan

Tassavtryck i betongen

Till sist slipper vi äntligen iväg och efter en stund når vi hägnet i Cernavoda. Tara och Josif lämnade dit medan jag åkte iväg till lägenheten för att duscha. Jag har fått nya rumskamrater; de holländska studerandena Rachel och Joyce. De studerar till djurvårdare och ska utföra en fem veckor lång praktik i Medgidia-hägnet. De var riktigt trevliga flickor och vi ägnade en stund åt att diskutera djurskyddssituationen i Holland och Finland. Jag njöt av denna trevliga atmosfär, där nation och ursprung inte hade någon betydelse. Vi hade alla samma mål; bättre levnadsvillkor för hundarna.

Jag hann snabbt besöka supermarketen nära lägenheten och träffade några gatuhundar på vägen. Alla kom vänligt fram och hälsade när jag själv tog kontakt. En av dem haltade på ena frambenet. Det var synd, men jag kunde inte hjälpa den. Ögat vänjer sig tyvärr ganska fort vid att se hundar överallt. Det är kanske också någon slags självskyddsmekanism. Och jag tänkte att inte kommer vi hit för att gråta heller utan för att föra ordet vidare till Finland. Det är också ett sätt att hjälpa och nog är vi alla hundmänniskor starka tillsammans bara vi vill!

Jag ger en av hundarna lite torrfoder som jag haft med mig från Finland. Hunden nosar och buffar maten fram och tillbaka medan svansen går, men maten duger inte. Jag får däremot en blöt puss på kinden och hunden fortsätter sin färd. Och nu rinner tårarna. Kanske den där pussen var ett tack å alla rumänska gatuhundars vägnar till oss finländare, som försöker hjälpa dem. Och i den där pussen fanns det något tröstande: ”Vi har det nog så bra här i området så vi har råd att tacka nej till torrfoder. Kött nästa gång, tack!” hoppas jag att hunden ”tänkte”.

När jag kom tillbaka till lägenheten bytte jag några ord med Rachel och Joyce innan jag gick ner till gården. Pamela skällde inte på mig, hon tittade bara slött att där kommer den där med käppen igen.

Så träffar jag äntligen Lili och Andreea! Vi kramas länge och åker iväg i Cristians bil mot restaurangen. När vi parkerar börjar de andra i bilen och stoja och skratta, och de pekar på en hund som sitter och bajsar. Jag trodde först att det var en bekant gatuhund, men det visade sig vara Bianca, en av Andreeas och Cristians hundar. Bianca tycker om att rymma iväg ibland och ströva runt på egen hand. Hon kom glatt när Andreea ropade och hon fick sitta i bilen medan vi åt. Det var fantastiskt att få sitta ner och prata med dessa underbara människor. Och jag fick till och med använda lite rumänska, det lilla jag kunde. Men hela tiden lär jag mig mer... Mina vänner var uppenbart glada att jag försökte prata rumänska, även om det säkert ibland gick helt åt skogen.

Restaurang Samsara var trivsam och det fanns inte mycket människor på där. Vi skrattade, pratade och lyssnade och tittade på Joe Cocker som sjöng på TVn. Lili trodde dock det var Sting, och hon fick till svar ett ordentligt, finländskt gapskratt och Lili själv skrattade med. Jag älskar dessa människors humor.

Som mamma får jag också konstatera att i Rumänien använder de samma uppfostringsmetoder som hemma i Finland. Om man inte lyder, är man utan TV en vecka eller så... Väldigt bekant.

Kvällen tar slut alldeles för fort, men imorgon är det dags att bekanta sig med hägnet i Cernavoda samt åsnornas hägn. När jag kommer tillbaka till lägenheten träffar jag Rachel och Joyce utanför, de hade kommit för att ta en nypa frisk luft och de hade n mycket trevlig hund som sällskap. Den var välgödd och väldigt social, så vi kom fram till att den troligtvis hade en ägare i närheten.


­

­

Hägnet i Cernavoda

Söndagen började vid hägnet i Cernavoda. Hundratals hundar. Mest av allt är jag fundersam över varför inte syskonen Tiberio, Shadow och resten har fått egna hem ännu, då de är helt otroligt fantastiska. Det är bara Tilo i Finland samt Melvin i Sverige vilka har fått hem.


Hägnet i Cernavoda

En kyrka i närheten


Jessie

En påkörd hund som får vård


Fågel

Personalen


Vali

Syskonen i adoptionsprogrammet

Jag ägnar tiden åt att klappa syskonen och jag får även träffa min fadderhund Andrew, som inte verkar så intresserad av mig. I hägnet kallar de honom Picki. Andreea visar mig sitt kontor och förklarar deras rutiner och visar alla minneslappar och mappar. De har mycket jobb de också. Det finns mycket att komma ihåg och alltid är det någon som ska föras och någon som ska hämtas...

Vi har inte mycket tid i Cernavoda, för innan vi kör till Bukarest ska jag också hinna till åsnehägnet och träffa några nya valpar till adoptionsprogrammet.

Vidare mot åsnornas hägn alltså, och det är väldigt varmt!

Först träffar jag valparna som ska komma i vårt adoptionsprogram. De är sådana härliga valpar som ser ut som någon irländsk varghundsmix. De var väldigt skygga i början och jag fick närma mig dem på alla fyra och huvudet nere och snart vågade de sig fram. De var helt enkelt underbara. De var svåra att fotografera eftersom de hela tiden ville komma fram och pussas, men jag fick lite hjälp av mannen som bor där och tar hand om dem. Sedan måste vi lämna valparna och jag ber en stilla bön om att de ska få ett hem snart. Det kändes hemskt att lämna dem där, men å andra sidan är platsen de är på ett riktigt himmelrike när det gäller omgivning och utrymme. Tyvärr får de inte så mycket socialisering där, så de skulle behöva få hem snart, innan de blir ännu skyggare.


­

­

En liten bit till och så är vi framme hos åsnorna. Ett rescue-center som upprätthålls av det engelska The Donkey Sanctuary. Alla åsnor har hittat hit från vem vet hur många olika ställen och öden. De har det bra nu, men ett problem är vattnet. Vatten måste köras dit i behållare varje vecka. Marken är torr och solen bränner.

Innan vi kommer fram till åsnorna kommer resans gladaste hund fram och träffar oss. En mager vargliknande hund som kommit till hägnet bara ett par dagar tidigare. Den hoppade på mig och skrattade med hela ansiktet såg det ut som. Den var så mager, men så glad. Härligt att den nu också är räddad... Jag fick äran att döpa den och den har nu namnet Lup, som betyder varg.

Bakom staketet tittar ett par öron fram och när jag lockar lite kommer en underbart sött litet föl fram. Det en vecka gamla fölet kommer försiktigt framåt tillsammans med sin mamma. Vilken underbar syn! Dessa är i säkerhet.


Lup

1 vecka gammalt föl

Efter en stund börjar Andreea ropa: ”Copii copii, come to mama”, och jösses! Som i en Disney film kommer en hel hög med ca 3 månader gamla valpar springande i rad från skuggan bakom stallet. Underbara små hårbollar vilka har blivit övergivna. De blir så glada när man tar dem i famnen att kisset flyger. Dessa finns ännu inte i något adoptionsprogram eftersom de väntar på att vaccinationerna ska bli klara.


Valparna

Jag och en valp

Jag ser också en stor schäferliknande hund lite i bakgrunden. Andreea berättar att den typen av hundar överges i en alarmerande takt. Valparna går tillbaka till skuggan och vi går in till åsnorna för att hälsa på Andrushka, det första fölet som fötts i centret. Andrushka har fått sitt namn efter sin ”mamma” Andreea. Andreea ropar: ”Andrushka, come to mama” och man hör ett mullrande av hovar när Andrushka kommer springande. Hon känner mycket tydligt igen sin ”mamma” och scenen var mycket rörande.


Andrushka och Andreea

Andrushka

Efter en stund åker vi tillbaka mot Cernavoda. Jag är lite deprimerad över den stundande hemfärden och erbjuder mig att komma och jobba permanent dit mot mat och uppehälle.

Lup följer bilen när vi kör upp mot vägen, men stannar sedan och går tillbaka till åsnorna. ”Imbratisari Lup!” (kram på dig Lup!), tänker jag.

Ett snabbt farväl av Rachel och Joyce innan det är dags att starta resan mot Finland. Andreea och chauffören Marius hämtar upp mig. De har redan Tara och Josif med sig och resan mot Bukarest startar. Eftersom det var mycke trafik på motorvägen körde vi på småvägarna som går längs med motorvägen, och det var verkligen roligt! Vi kör genom små byar, jag ser ortodoxiska begravningsplatser, lokala skolor och lägerplatser för zigenare på fälten. Solrosorna blommade och det var en vacker färd.


­

­

När vi närmade oss Bukarest fick vi igen se små ensamma valpar samt döda hundar. Denna gång när jag såg de döda hundarna fick jag istället för att bli uopprörd en rätt lugn sinnesstämning. Jag hoppas att döden hade varit snabb och jag tänkte att nu behöver hundarna inte lida längre. De har rest till de evigt gröna ängarna, långt borta från allt ont. Detta var säkert rent psykiskt självförsvar, men så tänkte jag i alla fall.


­

­

Äntligen framme på flygfältet, och hundarna fick sin lugnande medicin och sedan är det dags att checka in och ta farväl av Andreea och Marius. Jag lovar att återvända senast till våren.


Marius och Andreea

Tara och Josif

I Finland är vi framme klockan 23, och fostermatte Mari möter mig på flygfältet för att ta hem Josif. Vi byter några ord och jag fortsätter hemåt med Tara. Tara ska bo hos mig i några dagar innan hon flyttar till sitt nya hem.

Min korta men intensiva resa till Rumänien är över. Jag fick mycket nya krafter att fortsätta vårt arbete för de rumänska hundarna och jag hoppas att min reseberättelse kan ge kraft till andra också. Jag lämnade med flit bort en stor del av de otrevliga sakerna jag sett; jag vet inte ens om jag kan berätta om dem än. Men med min berättelse vill jag förmedla till alla er läsare att även om det finns mycket skit och elände i Rumänien så finns det också underbara människor som gör sitt allt för dessa djur. Deras röster hörs dock inte alltid så högt som de borde och det är där vi kommer in, för att hjälpa dem i deras kamp för djuren. Som jag tidigare sagt; tillsammans är vi starkare!

Pia, föreningens ordförande - 1.7.2009

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com