Bukarest 22. - 24.6. 2011 – It´s Donkey Time!

Jag är på väg till Rumänien denna gång i ett annat ärende. Vanligtvis åker jag iväg ensam med en ryggsäck innehållande slitna kläder, en lista på hundar som ska fotograferas och utvärderas till adoptionsprogrammet samt ett psyke inställt på allt möjligt otäckt som kan hända. Nu var jag dock tvungen att packa ner lite finare kläder och den enda lista jag hade med mig var den på de hundar som skulle följa med mig hem. Därtill hade jag med mig min 14-åriga dotter, som jag ville skulle se vad hennes morsa egentligen gör där borta i Rumänien. Jag visste att denna resa också var passande för en tonårings ögon – inget alltför rått eller deprimerande.

Men, såsom rubriken säger: It´s Donkey Time!! Målet med min resa var att representera Hemlösa hundars vänner vid invigningen av Rumäniens första ridterapiprogram för handikappade barn. Vi är en av projektets sponsorer: vår hedersuppgift är att se till att de fyra åsnorna har det bra genom att sponsra deras uppehälle med mat och god omvårdnad. Det är helt fantastiskt att vi kan vara en del i denna historiska och betydelsefulla händelse! Detta är ett litet steg men ett väldigt viktigt ett för Save the Dogs och deras samarbetspartner i arbetet för de rumänska människorna och djuren. Fyra räddade åsnor från räddningscentret i Cernavoda har blivit skolade till ridterapiåsnor och finns nu till glädje för de hemlösa barnen i Don Oriones barnhem i Bukarest.

Resan från Helsingfors till Bukarest blev fördröjd eftersom flyget från Frankfurt lyfte sent på grund av att flygplatsen renoverades. Vi anlände dock i god tid, bara ett par timmar försenade. Vi möttes förutom av en 36-gradig hetta också av Sara och Laurentiu från Save the Dogs. På flygplatsen träffade vi också vår vän Selena, representant för Save the Dogs i Italien, och hon följde med oss till hotellet. I bilen på väg till hotellet gav Laurentiu oss en snabb guidetur runt Bukarest. Fastän det var min sjunde resa till Rumänien var detta första gången jag såg Ceausesus palats, Musikhuset och Triumfbågen. Dessa byggnader är verkligen ståtliga och de har sett både goda och dåliga tider i Rumäniens historia. Det moderna Bukarest med Chanel och andra märkesaffärer är någonting helt annat än det jag upplevt under mina tidigare resor. Gatuhundar såg vi tack och lov inte mycket av. I det trafikmyllret överlever hundarna inte länge. Hundarna kommer ut på gatorna först under småtimmarna när det är lugnare och svalare.

Vi lämnade våra saker på hotellet och tog en snabb sightseeing tillsammans med Selena till fots. Det var varmt, mycket trafik och vi såg bara någon enstaka hund, och dessa hade halsband. Det är underligt att se hur mycket ägda hundar det finns i Bukarest. Vi såg bland annat en Rottweiler, Dogue de Bordeaux, Newfoundland och en Tax i koppel tillsammans med sina ägare. Taxens ägare är en äldre man och jag kunde inte hålla tyst utan beundrade högljutt hunden och mannen stannade stolt och lät oss klappa den underbara lilla varelsen. Jag är så glad att det finns människor vilka bryr sig om sina hundar men samtidigt undrar jag: varför bryr ni er inte om de hemlösa hundarna? Förtjänar inte de också kärlek och omvårdnad?

På kvällen gick vi till en belgisk restaurang och mötte upp Sara, Laurentiu, Selena samt en italiensk TV-reporter och ljudtekniker. Invigningen dokumenterades alltså för italiensk TV. Vi fick även sällskap av en fantastik person – en italiensk präst som är ledare för organisationen Paideia. Vi åt, umgicks och pratade mycket om barn och deras uppfostran, hälsa och arbetet för barnen i Rumänien. Vi var nu inne på mitt professionella område. Italienarna började ibland diskutera högljutt på sitt eget språk och jag har då tid att uppmärksamma min dotter, som förståeligt nog var lite snurrig av den internationella atmosfären. Vi var dödströtta när vi stupade i säng och vi hade tidig väckning morgonen därpå så att vi skulle hinna i tid till Don Oriones barnhem.

Innan vi åkte dit hann vi dock bli irriterade på varandra under morgonpromenaden när vi gick vilse på Bukarests gator. Men det var roligt att upptäcka hur trevliga människorna var när man bad om hjälp och när man försöker kommunicera på rumänska får man ett brett leende som belöning från lokalbefolkningen! Vi hittade tack och lov till hotellet en halvtimme innan avfärd. Men även om vi inte gjort det skulle Laurentiu nog ha plockat upp oss någonstans ifrån.

Framför hotellet började det samlas mycket folk och vissa av dem var redan bekanta, vissa var från Don Orione centret. En minibuss skjutsade italienarna medan jag, min dotter och Karen från engelska Donkey Sanctuary åkte med Laurentiu. Jag tog även med mig en påse med mjukisdjur till barnen.

Bilfärden till Don Orione tog en halvtimme och jag blev mycket överraskad av att se en stor, modern byggnad och mycket grönområden. Jag hade förväntat mig något mer pittoreskt. På gården finns även en kyrka. På gårdsplanen står två statyer: en av Don Orione och en av Jesus; de två människor vars anda genomsyrar hela verksamheten.

Sara mötte oss och gården var full av människor. Jag kunde inte längre hålla koll på vem som var vem, men prästerna från Don Orione kände jag igen, även om de bar helt vanliga kläder. Jag mötte även representanten för den finska ambassaden i Bukarest, Hanna Kumpusalo-Tyukalov och vi gick en rundtur tillsammans. Den största delen av besökarna pratade italienska men när vi gick rundturen hade vi en engelsktalande guide från centret med oss. Jag försökte glömma bort alla TV-kameror och mikrofoner som fanns överallt och ibland alltför nära. Jag litar dock på att trots att massor blev filmat klipps det mesta bort. Man behöver mycket material för ett kort nyhetsklipp.

Allting var mycket modernt och välskött. I centret bor stadigvarande 18 mer eller mindre handikappade barn och utöver det kommer många familjer för att få hjälp och stöd till sina barn. I ett rum bor alltid tre barn tillsammans och den färgsprakande inredningen var fantastisk. Jag diskuterade med guiden om motsvarande finländska centers och Don Orione, byggt 1995, motsvarade helt och fullt finländsk standard. Realiteten är dock att de kommunala barnhemmen i Rumänien är fruktansvärt sorgliga. På Don Orione sköts barnen åtminstone ordentligt och med kärlek.

I centret arbetar även barnskötare, sjukskötare, läkare och olika terapeuter. I den nedre våningen bor en grupp åldringar som antingen kommit till centret via släktingar eller också direkt från gatan. Många väntar redan på den sista resan. Så fungerar det här, precis som i hundhägnet: när en åker, får nästa behövande plats. Som före detta arbetare på Koskela och Aurora sjukhusen är detta en bekant syn, men här var stämningen mycket trevligare.

Jag frågade också guiden hur det fungerar med internationella adoptioner i Rumänien, och de förbjöds tydligen för två år sen eftersom det involverade mycket trafficking och barn såldes vidare bl.a. för organförsäljning. Ondskan i världen verkar inte ha något slut, oavsett om det är fråga om människor eller djur. Det känns ändå sorgligt att veta när man ser alla dessa hemlösa barn i Rumänien och det samtidigt finns hur många kärleksfulla människor som helst som inte kan få egna, biologiska barn och skulle vara beredda att adoptera.

När vi avslutade rundturen inne i huset var alla barn och åldringar utomhus eftersom vädret var så fint. De inneboende får komma ut i solen varje dag; de gamla sitter på stolar i skuggan och barnen leker runt gården, vissa tillsammans med en assistent, andra klarar sig på egen hand. Bilderna i denna reseberättelse är på flit tagna på ett sådan sätt att de inneboende inte kan identifieras.

Vi samlades på gårdsplanen och nu följde en rad tal angående projektet, bland annat av Italiens ambassadör. Alla tal hölls på italienska så mycket gick mig naturligtvis förbi. Kanske det är dags att söka sig till vuxenutbildningsinstitutet i höst igen! Jag filmade flera av talen trots att jag stod tillsammans med de andra sponsorerna. När det var min tur att prata gav jag videokameran till min dotter som fick sköta filmandet. Det roliga med min egen andel var att jag först på plats fick höra att jag skulle hålla tal. Sara viskade till mig att du visste väl om att du ska säga några ord. Jag svarade att nej, det gjorde jag inte, men nu vet jag det. :)

Det är bra att jag inte hann fundera så mycket på vad jag skulle säga, så jag sade bara det viktigaste. Jag ville uppmärksamma även de lokala besökarna så jag introducerade mig själv på rumänska, men resten av talet gick på trygg engelska, som översattes till rumänska. Jag berättade att vi från Hemlösa hundars vänner är mycket glada och stolta över att få ta del i detta arbete samt att vi önskar projektet lycka till och hoppas att det öppnar dörrar för fler likasinnade projekt runt om i Rumänien. När jag stod där kom jag på mig själv att önska att alla som donerar till It’s Donkey Time! skulle få uppleva denna stund. Hur stort och mäktigt det är, och hur tacksamma dessa människor är för vår hjälp, och hur fint dessa fyra åsnor mår både nu och i framtiden. Deras liv har fått en helt ny innebörd. Och för allt detta kan vi tacka våra underbara gåvogivare här i Finland. Utan er skulle inget av detta vara möjligt. TACK!

Den känsla man får när man samlar in pengar och sedan med egna ögon får se hur de går till rätt ändamål är något som gör att man får gåshud över hela kroppen av ödmjukhet och glädje. Jag funderade på hur vi i fortsättningen kan förmedla er all fakta, glädje och tacksamhet på ett sådant sätt att ni själva känner er lika delaktiga i detta fantastiska projekt. Det är på vårt ansvar att se till att dessa fyra åsnor Boss, Ioan, Sile och Claudio har det bra även i fortsättningen. Dessa fyra åsnor, födda till en grym värld och ett grymt öde, kan nu hjälpa till att sprida så mycket glädje. Jag tror och hoppas att vi kommer att klara av det!

Efter mitt korta tal var det dags för Karen från The Donkey Sanctuary. Hon berättade om ett barn som förutom en rad andra svårigheter dessutom vägrade att prata. Med hjälp av åsneterapin blommade hon sakta men säkert ut och hennes första ord var faktiskt ”donkey”, alltså åsna.

Efter en gemensam bönestund och välsignelse av åsnorna flyttade vi oss till stallet. Där, bakom en stort, rött band med rosett som löpte runt hela stallet stod fyra nyfikna åsnor och kikade på oss och undrade vad vi var för konstiga filurer. Efter prästens bön och tal klipptes bandet av en liten flicka tillsammans med sin assistent – projektet var invigt! Alla hurrade och applåderade. Ovanför stallet hängde en skylt med alla sponsorers logon, också våran.

Vi fick en liten riduppvisning och åsnorna följde glatt med sina skötare. De små barnen skrattade och log av glädje.

Den officiella ceremonin var nu över och vi blev bjudna på mat och dryck i en av byggnaderna. Borden var fyllda med olika ostar och lokala bakverk. Jag slog upp ett glas saft till mig från en kanna och slukade det på en gång och det visade sig vara vin! Nå, inte har jag spottat i glasen tidigare heller. Min tonåriga dotter kommenterade bredvid mig: ”Ja, precis som om du inte skulle ha vetat att det var vin”... Nå, jag visste faktiskt inte!

Jag diskuterade mycket med Hanna från den finska ambassaden i Bukarest. Hanna är en mycket trevlig person som dessutom är intresserad av situationen för djuren i Rumänien. Hon orkade också svara på alla mina nyfikna frågor, bl.a. hur det är att bo i Rumänien och hur finländarna där firar midsommar. Efter en stund var Hanna tvungen att åka tillbaka till kontoret. Sara tog farväl och tackade henne för hennes deltagande.

Jag tog ännu några bilder utomhus och sedan åkte vi tillsammans med Karen och Laurentiu tillbaka till hotellet. Det harmade mig lite att jag inte hann ta farväl av Selena men vi pratades vid senare över telefon. Selena och de andra italienarna åkte hem senare på kvällen, vårt flyg gick tidigt nästa morgon.

Trots att vi var trötta och utmattade bestämde jag och min dotter oss för att än en gång gå vilse på Bukarests gator. :) Vi gick först till apoteket för att få hjälp med våra blåsor på fötterna. Sedan stannade vi utanför en Pedigree butik och funderade på om vi skulle köpa hem souvenirer till hundarna men på förekommen anledning bestämde vi oss för att bojkotta affären. I en korsning mötte vi på en gammal tant som gick med en käpp. Hon bad om pengar för att kunna köpa bröd och jag gav henne några lei. På väg tillbaka till hotellet mötte vi på tanten igen och hon hälsade glatt.

Under kvällen vilade och packade vi och väckarklockan ringde 3.50. Den trevliga kvinnan i hotellets reception beställde en taxi till oss. Man varnar så mycket för ohederliga taxichaufförer, så trots att jag såg att taxin var en legitimerad sådan bestämde jag mig för att prata rumänska. För säkerhets skull, inte kunde ju den mannen veta hur mycket eller lite rumänska jag egentligen kan.

Samtidigt som vi steg ur taxin körde Save the Dogs paketbil in på parkeringen och Andreea vinkade glatt till oss medan Marius flyttade flygboxarna. Stora kramar och sedan förberedde vi hundarna för flygresan. Nu följde tre lyckliga hundar med oss hem: Lora, Valerie och Lonely. Lonelys nya ägare, föreningens översättare Arja, gav henne ett nytt namn som inte längre påminner henne om hennes tråkiga bakgrund: Rosie.

Alla hundar är alltid så fina och fantastiska och det bästa av allt är att de får komma till Finland. Men jag måste erkänna att vissa hundar får ens hjärta att slå ett extra slag. Sanningen är dock att jag under mina resor försöker hålla mig ytterst neutral, på alla plan. Men sex hundar hemma finns det inte plats för en nykomling! Men en hund slog verkligen ner som en missil under förra resan: lilla, runda Lora med sina korta ben! Jag hade viskat i hennes öra innan jag åkte hem att jag skulle skaffa en familj till henne och bara en vecka senare, under mässan, kom Loras framtida ägare fram och pratade med mig! Jag fick nu hedersuppdraget att följa Lora till sitt nya hem. I samma box som Lora färdades lilla Valerie, också hon till ett alldeles underbart hem. På samma flyg kom även hunden Dor, som adopterats privat från ett annat hägn och fick ett helt nytt liv i Finland. Föreningens Marianna och Samuli mötte oss på flygfältet och tur var väl det, för vi hade alla fullt att stå i. Fotografering, bland annat.

Ett par dagar i Rumänien rymmer så mycket händelser. Det kändes lite trist att jag inte hann besöka hägnet alls denna gång, men nästa gång får jag återigen koncentrera mig fullt på hundarna. Det är också ett faktum att det gör bra för psyket att någon gång ha helt positiva minnen med sig i bagaget hem – det räcker och blir över med alla hemskheter i Rumänien. Men denna resa fick en verkligen att förstå att saker och ting förändras, så länge vi tillsammans orkar tro, engagera oss och hjälpa. Alla kan inte resa till Rumänien själva för att se saker med egna ögon, vilket är helt förståeligt. Men det stora arbetet ske ändå här hemma i Finland. Donationerna går alltid fram och tack vare dem fortsätter vår verksamhet. Ett stort tack till er alla!

Pia, 26.6.2011

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com