Jennys resa till Cernavoda - juli 2009

Den här resan har varit min mest emotionella någonsin. Det var åttonde gången jag besökte Rumänien och varje gång tidigare, trots att jag sett en del hemskheter, har jag alltid kunnat hålla mina känslor i styr, men det gick inte denna gång. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla alla känslor och alla upplevelser från denna händelserika resa. Först nu, en dryg månad efter min hemkomst, känner jag att jag är redo att återuppleva allt genom att berätta det för er.

Dramatiken började redan när jag landade i Bukarest. Jag hade tillsammans med Sara Turetta gått för att hämta ut vår hyrbil när vi ser en liten hund sitta på hyrbilsparkeringen. Sara går fram för att prata med ett par Avis-anställda, vilka står och tittar på hunden och diskuterar. De sade att någon hade dumpat hunden där, förmodligen en turist som hittat den på sin resa och sedan lämnat den på hyrbiilspakeringen i hopp om att någon ska ta med den därifrån. Men eftersom de kommunala hundfångarna regelbundet plockar upp alla hundar från flygplatsen (för att bevara stadens image) så var den lilla hunden i fara.


Sara pratar med Avis personal

Liten och ensam i världen

Sara och jag tittade på varandra och det räckte bra för oss både. Sara ringde till hägnet och förvarnade dem om att vi skulle ha en hund med oss när vi kom. Eftersom man inte får ha djur i hyrbilar blev det en hel massa smusslande innan vi hade hunden i baksätet och var på väg därifrån. Jag meddelade Pia nyheten och hon gav då hunden namnet Jesper. Jesper satt först och såg förundrat på oss men när vi kom ut på motorvägen somnade han och sov hela vägen till Cernavoda.


En Avis anställd tar hand om Jesper medan vi kvitterade ut bilen från en annan hyrbilsfirma

Sara ringer hägnet och berättar att vi tar med oss en överraskningsgäst


Jesper smugglas in i bilen

På väg mot sitt nya liv

Jag och Sara pratade oavbrutet hela vägen och även om klockan närmade sig midnatt när vi kom fram gick vi ändå till Serif för att äta och där pratade vi ännu mer. Sara är en otrolig inspirationskälla och det är så svårt att titta på denna lilla kvinna och förstå att hon en gång packade bilen och körde hela vägen från Milano till Cernavoda och bosatte sig där, utan att känna en själ eller ens kunna språket. Med ordbok samt flitigt studerande av undertexter på TV:n kunde hon kommunicera med sin veterinär och nu talar hon ju flytande rumänska. I tre år bodde Sara i Cernavoda ensam, i en liten lägenhet som hon delade med råttor, och hjälpte veterinären och hundskötarna att avliva påkörda och förgiftade hundar och naturligtvis assistera vid steriliseringarna. Tre år av helvete, men vad skulle Cernavoda vara utan henne? Att göra som hon gjorde, det kräver mer mod än jag någonsin kommer att kunna drömma om. Sara är en fantastisk person och jag hoppas ni alla kommer att kunna träffa henne någon dag.


Sara

En tiggare utanför Serif


Sara pratar med Serif, ägaren till restaurangen med samma namn

Sara matar hundarna utanför restaurangen med våra rester

Jag sov på hotell Hollywood och Sara kom och hämtade mig tidigt nästa morgon. Vi åkte direkt till hägnet där jag träffade Lili och de andra anställda och vi pratade en stund och jag filmade en del för dokumentären som föreningen håller på att göra. Sedan körde vi över Cernavoda-bron och jag intervjuade Sara framför kameran i nästan två timmar. Efteråt körde vi tillbaka och åt lunch på restaurangen Samsara och medan vi åt planerade vi resten av dagen.


Vasilica och Sara

Övergivna kattungar

Sara skulle dela ut lite avlusningsmedel till en fattig romsk familj i området och jag följde naturligtvis med. Familjen hade en hund och flertalet getter och när vi kom upptäckte Sara genast att den långa kedja hon gett familjen för att användas till hunden nu var borta – de hade gett den långa kedjan till en av getterna och lagt den korta till hunden igen. Ett hett meningsutbyte följde och mannen, som var uppenbart full, vägrade byta ut kedjorna igen. Sara bad då att få ta med hunden och försöka hitta ett hem till den, och då skulle mannen ha motsvarande 100 euro för hunden. Han påstod att han haft så mycket utgifter för den, med hundkoja och allt. Sara blev ursinnig och påminde dem om att det var Save the Dogs som hade donerat hundkojan, den långa kedjan och även regelbundna avmaskningar och avlusningsmedel. Dessutom hade Sara gett flickan i familjen mycket kläder och leksaker som donerats från Italien. Detta hade mannen inget som helst minne av, och det slutade med att Sara stelt tackade för sig och vi gick snabbt därifrån. Sara förklarade att detta är typiskt för den romska populationen och att hur mycket man än hjälper dem får man inte ens ett tack, utan får vara glad över om man ens får hjälpa deras hundar gratis.


­

­

På vägen såg vi en liten hund som hade skabb och vi stannade naturligtvis och försökte fånga den. Sara berättade att de aldrig lämnar en hund med skabb, eftersom det är en mycket plågsam åkomma. Hunden var mycket skygg och vi fick ta Save the Dogs hundfångare till hjälp, men trots deras ansträngningar lyckades hunden smita iväg till en gård i närheten och vi kunde inte fånga den.


­

­

Vi körde sedan en bit utanför stan till ett område där Cernavodas borgmästare planerade bygga en ny kommunal hundgård, med plats för flera hundra hundar. Markarbetet hade redan påbörjats men problemet med platsen var detsamma som för Save the Dogs’ hägn – den ligger för nära floden, vilken svämmar över nu som då. Sara fick senare se ritningarna över hundgården och hon berättade för mig att det var planerat precis som en rävfarm, med 1.5 kvadratmeters burar i långa rader. Byggandet av hundgården hörde ihop med borgmästarens vision om en gatuhundsfri stad och hon tyckte inte att Save the Dogs hjälpte dem tillräckligt. Save the Dogs har dock nu förhandlat fram en ny plan tillsammans med borgmästaren och bygget kommer således inte att bli av, tack och lov.

I Cernavoda hägnet mötte vi sedan upp med Laurentiu Vasilescu, Save the Dogs verksamhetschef i Rumänien. Han och Sara hade en del att planera inför mötet med borgmästaren nästa dag. Borgmästaren hade ju, förutom att påbörjat byggandet av en hundgård, gjort ett avtal med ett hundfångarföretag i Constanta för att fånga in hundarna på stadens gator och föra dem till de hemska kennlarna i Constanta. Dessa skulle jag besöka senare i veckan. Som uppdatering kan jag dock tillägga att infångandet har upphört i och med det nya avtalet med Save the Dogs och 16 stycken av de 40 hundarna som redan förts dit har hämtats tillbaka. Resten hann bli avlivade i Biobaza.

Det började bli kväll och jag gick hem med Lili och vi satt hemma hos henne och pratade en stund och gosade med hennes två hundar innan jag körde mot Serif för att äta middag med Sara och Laurentiu. Vi diskuterade länge om allting som händer i Save the Dogs just nu; den finansiella krisen, byggandet av det nya hägnet samt infångandet av hundarna, vilket då fortfarande var olöst. Vi pratade också om ett mycket tungt beslut som Sara tvingats ta: att stänga Calarasi hägnet. Sara var mycket ledsen och deprimerad och jag förstår henne. Det har verkligen inte varit ett lättvindigt beslut och man har undersökt alla tänkbara möjligheter, men tyvärr återstår inget annat än att stänga hägnet helt. Jag led med Sara där jag satt och tänkte att nog har man själv väldigt värdsliga problem jämfört med detta. Sara mår verkligen inte bra av all stress och jag undrar hur länge hon kommer att orka.

Nästa morgon hämtade jag upp Lili och Andreea samt en tjej som heter Cristina. Cristina är veterinärstuderande och spenderar sommaren i Cernavoda och hjälper Save the Dogs. Vi körde till Calarasi för att ta lite bilder av Maria och Mery i vårt adoptionsprogram. Det var otroligt tungt att vara där, jag hade ju fått veta kvällen innan att hägnet skulle stängas men ingen i personalen visste ännu, de skulle få veta först nästföljande dag. Jag såg bland annat en hel hög valpar som dumpats där. Lili sade att bara en eller två av dem skulle kunna resa till Italien eftersom de alla såg likadana ut. Det värkte till i hjärtat och jag funderade vem som skulle vilja ha dem. Tack och lov släpps iallafall inga valpar ut på gatan utan de delas upp mellan Cernavoda och Medgidia när Calarasi stängs.


Valpar i massor

Vem vill ha mig?


­

­

Jag gick runt en bra stund mellan inhägnaderna och beundrade alla dessa hundar och kämpade för att hålla gråten borta. 270 öden och allas framtid är nu osäker. Vilken kommer att få ett hem, vilken kommer att avlivas, vilken kommer att släppas ut på gatan? Livet kändes i den stunden som ett lotteri. Alla var de underbara och alla förtjänade de egna hem. Bara människor skulle förstå...


Snart hemlös

Äldre valpar


­

­

Precis bredvid hägnet bygger Calarasi stad just nu en byggnad som kommer att inredas till veterinärklinik, och ännu är det inte riktigt klart vilket syfte den har. Vi var iallafall och kikade in i byggnaden och på vägen tillbaka såg jag en liten, liten valp som var helt ensam. Den kom glatt fram till oss och hälsade och jag kan inte låta bli att fundera över vad som hände med den.


­

­

Efter det psykiskt tunga besöket i Calarasi hägnet åt vi lunch på en restaurang och där fick jag smaka den legendariska efterrätten papanasi, som är gjord på munkar med sylt och joghurtsås. Mycket gott.


Lunchgänget

Papanasi

Efter lunchen styrde vi vidare mot Cernavoda igen, och åkte direkt till stället dit Save the Dogs ämnar bygga det nya hägnet. Här finns redan åsnornas rescue-center samt några hästar. Jag filmade åsnorna lite och hälsade på två veterinärer från The Donkey Sanctuary i England. Dessa två är experter på hov- och tandvård och var i Cernavoda för att behandla alla 45 åsnorna.

På kvällen blev jag inbjuden av Lili igen till hennes lägenhet. Cristina kom också dit, och vi satt länge och pratade om situationen i Cernavoda då de steriliserade gatuhundarna fångades in. Detta gjordes för att borgmästaren påstod att hon fått in klagomål om aggressiva hundar, men problemet var ju att de hundar som fångades in inte alls var aggressvia – tvärt om så var det så sociala att de lät sig tillfångatas.

Lili berättade att flera hundar från hennes bostadsområde hade fångats in, bland annat en tik som alla i hennes höghus ville ha tillbaka eftersom hon var så snäll och social. De hade därför samlat in pengar till att hämta tillbaka hunden från Constanta. Att lösa ut en hund därifrån kostar motsvarande 50 euro, vilket är mycket pengar. Lili hade velat hämta tillbaka alla ”deras” hundar, vilket var ekonomisk omöjligt. Men de skulle i varje fall hämta tillbaka den här ena tiken och de fick till sist en man i huset att köra dit efter henne.

När han kom tillbaka och berättade om sitt besök i Biobaza hägnet började han gråta. Lili sade att hon aldrig sett honom gråta förut och det är mycket ovanligt att män gråter öppet, speciellt när det gäller en sak som gatuhundar. Mannen berättade att han i Biobaza sett en liten tik som också levde i deras bostadsområde. Normalt sett är denna hund väldigt skygg och går undan när de kommer och låter sig inte gärna klappas. Men nu, när hon satt i detta hemska hägn i Constanta och såg den bekanta mannen från sitt område så blev hon så glad och hoppade genast fram till honom och trodde att hon skulle bli räddad. Mannen sade att han aldrig mått så dåligt i hela sitt liv som när han var tvungen att lämna henne där, och han kommer aldrig att glömma den besvikna och skräckslagna blicken han fick när han gick därifrån med endast den andra hunden. Jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar när Lili berättade detta, och även Lili hade svårt att hålla gråten tillbaka. Jag kan så förstå vilka skuldkänslor dessa människor måste ha haft.


Lili

Cristina

Den natten sov jag dåligt. Jag skulle åka till Constanta tillsammans med Save the Dogs’ administratör Andreea samt chauffören Marius nästa dag och försöka komma in till Biobaza hägnet och smygfilma. Som täckmantel skulle vi även hämta tillbaka en hund som levde i Cristinas bostadsområde, en snäll, ljus tik som heter Liza. Jag fick ett utprintat foto på henne och Cristina berättade att hon var mycket orolig för hur hon mådde. Efter att Lili berättat historierna därifrån var jag mycket nervös och en del av mig ville helt skippa hela upplevelsen. Jag känner det dock som min skyldighet att göra dessa besök för att kunna förmedla förstahandsinformation till er i Finland. Och samtidigt får man se med agna ögon varför vårt jobb är så viktigt.

Innan vi åkte till Biobaza stannade vi till vid DSV, veterinärmyndigheten som alltid godkänner hundarnas pass samt hanterar Traces verifikaten. Andreea förklarade för personalen där att vi skulle till Biobaza och de hjälpte oss genom att ringa dit och be dem släppa in oss. De kontrollerade även Save the Dogs’ nya paketbil som måste bli godkänd för hundtransporter enligt Traces regulationerna. I paketbilens lastutrymme, där hundarna är, finns det luftkonditionering och den är inredd helt i aluminium vilket gör att den går lätt att rengöra och desinfiera. DSV var mycket nöjda.


Andreea och Marius

DSV granskar bilen

Så var det då dags för ett besök på Biobaza, som alltså är ett privat företag som fakturerar kommunerna för att fånga in och förvara hundarna. Officiellt sett dödas inga hundar, men eftersom trafiken dit är så stor, och det inte finns plats för mer än ett 200-tal, så är det uppenbart att en del av dem ”försvinner”.

När vi kom fram till Biobaza var porten låst. Andreea såg några människor röra sig inne på området och efter en stunds ropande började de gå mot porten. Andreea viskade till mig att jag skulle låtsas vara rumän och inte prata engelska. En kvinna i mycket fina kläder och hårt sminkad kom och öppnade porten. Andreea förklarade att vi skulle hämta en hund som fångats in i Cernavoda och att vi hade DSV:s tillstånd och vi släpptes in. En grusväg ledde oss upp till ingången till själva hundgården, och strax innan fanns en inhägnad med valpar i.

Vi stannade och tittade på valparna en stund. Inhägnaden var ca 8 x 4 meter stor och där fanns ett 40-tal valpar i varierande ålder. Det fanns 4 hundkojor utan golv vilka var fulla av mindre valpar som förtvivlat försökte hålla värmen på det blöta cementgolvet. En äldre valp attackerade ständigt en av de mindre valparna, som skrek för sitt liv och försökte försvara sig med sina små tänder. En liten valp, kanske 4 veckor gammal, låg död utanför ena hundkojan. När vi uppmärksammade detta skrattade hundskötaren bara och sade att visst levde den. Andreea insisterade dock tills han gick in och lyfte upp den, och visst var den död. Antagligen hade den dött i någon sjukdom såsom parvo eller valpsjuka. En annan valp i samma ålder låg en bit bort och krampade till ibland, de var antagligen syskon. En av hundskötarna kom senare och tog bort denna valp, jag vet inte vad som hände med den.

Vi gick vidare in till hundgården, som bestod av ca 3 x 5 meters kennlar på rad, och längst in i varje kennel fanns ett taklagt område dit hundarna kunde gå in genom en stor öppning. Även där inne hade golvet samma cementgolv. Hundskötaren visade oss kenneln där hundarna från Cernavoda fanns. Där fanns en 20-tal hundar, alla mycket rädda och några allvarligt skadade. En av dem hade bland annat brutit ena frambenet och gick och släpade det efter sig. Vi kunde inte hitta Liza någonstans, så mannen gick in genom öppningen och drev ut alla hundar inifrån. Till sist såg jag henne, Liza. Hon såg sig förskräckt omkring och tryckte in sig i ett hörn. Jag kände igen henne på de ljusa ögonen, men hennes öronbricka hade fallit eller rivits bort. Jag pekade på henne och mannen lyfte ut henne för identifikation. Efter att snabbt ha jämfört henne med bilden var vi säkra. Mannen lyfte upp henne i nackskinnet (en 15-20 kilos hund) och bar henne till utgången av kennelområdet. Där satte Liza sig ner och lyfte upp ena tassen. Hon var mycket rädd.

Andreea gick för att skriva på pappren och betala avgiften och jag stannade vid valpinhägnaden. Jag gick runt ena hörnet och tog försiktigt upp min digitalkamera, som jag innan vi kommit fram ställt på filmprogrammet. Jag filmade en hel del och flera valpar sprang naturligtvis fram till mig och ville ha uppmärksamhet. Jag satt med gråten i halsen hela tiden, för jag visste ju att ingen av dessa valpar hade någon chans att överleva. Flera av dem hade helt uppenbart långt gången valpsjuka med neurologiska symptom, en av dem hade så svår skabb att en stor del av pälsen var borta. Många var helt apatiska och låg bara och tryckte ihop sig tätt tillsammans. Det var verkligen helvetet på jorden.

När Andreea kom ut upptäckte vi en åsna som hägnet av någon orsak fått in. Den hade misskötta hovar och hade konstiga bulor överallt på kroppen. Andreea deklarerade genast att vi skulle komma och hämta åsnan senare tillsammans med de engelska veterinärerna. Biobazas personal gick med på detta, mot en liten avgift förstås.

Efter denna omskakande upplevelse körde vi tysta tillbaka mot Constanta centrum. Marius hade inte velat följa med in på hundgården, han tar det så hårt, men han led ändå med oss där vi satt och han förstod precis hur vi kände. Andreea hade redan ringt veterinärerna och de skulle komma så snart som möjligt.


Liza i trygghet

Rädd

Medan vi väntade besökte vi en kvinna i Constanta som tar hand om ca 100 hundar i hennes område. Hon har byggt flera små inhägnader för hundarna och hade några av dem inomhus. Synen var verkligen bedrövlig men så typisk för rumänska djurskyddsaktivister. De tar på sig flera djur än vad de klarar av att ta hand om.

Senare på eftermiddagen var vi då alltså tillbaka vid Biobaza. Vi mötte upp med de engelska veterinärerna utanför porten och de strödde ut halm i paketbilen för att kunna ta med åsnan.


De engelska veterinärerna anländer

Biobaza hade av någon orsak ringt polisen

Vi gick sedan in tillsammans och de tog sig en snabb titt på åsnan innan vi med gemensamma krafter lastade den i paketbilen. Jag frågade en av veterinärerna vad bulorna var för något och tydligen var det fett som samlats i stora klumpar. Detta var alltså en gravt överviktig åsna – någon som ingen i Save the Dogs personal skådat tidigare. I England är det tydligen jättevanligt och även om fettbulorna i sig inte är livshotande, är det svårt att få bort bulorna ens genom att banta ner vikten, och kan det bli komplikationer om det kommer ett sår eller dylikt på bulan eftersom det inte läker ordentligt.


­

­


­

­

Eftersom den ena av veterinärerna helt fräckt tog fram kameran och fotograferade gjorde jag detsamma. Jag hann även få några snabba bilder av valpinhägnaden innan vi blev ombedda att sätta undan kamerorna. De gav även de utländska veterinärerna en rundvandring i hägnet och tillsammans gick vi runt och än en gång fick jag bevittna fasorna bakom de stängda dörrarna i Biobaza. Åtminstone en tredjedel av hundarna hade skabb och många hade olika sjukdomar och skador, allt från ögoninfektion till stora öppna sår till avbrutna ben. En av hundarna hade långt gången skabb och hade tappat all päls. Den led säkert fruktansvärt av alla de små kliande såren den hade på kroppen av alla kvalster som åt upp honom levande. Hunden tittade mig rakt i ögonen en lång stund och jag kände hur det värkte i mitt hjärta. Jag böjde mig fram och lät hunden nosa mig en stund på handen innan jag viskade ”förlåt” och gick vidare. Jag hoppas den hunden har sluppit sitt lidande nu.


Valpinhägnaden i Biobaza

Helvetet

Vi körde tillbaka mot Cernavoda och stannade ännu en gång för att plocka upp en hund som hade svår skabb. Vi lämnade av hundarna i Medgidia och fortsatte själva mot det nya hägnet, där vi tog en närmare titt på åsnan. Nykommen till åsnehägnet var också en häst i mycket dåligt skick som räddats av Sara och Laurentiu tidigare på dagen från några romska barn. Den var utmärglad, hade en svår infektion i benet och den gavs genast dropp av de engelska veterinärerna. Lidandet i Rumänien tar aldrig slut för dessa djur.


Åsnan i trygghet hos STD

Åsnans hovar


Omhändertagen häst

Sara och Laurentiu funderar

Senare på kvällen möttes vi allihop på Serif för middag. Vi pratade om Biobaza och om upplevelserna där, och jag märkte själv hur jag blev tystare och tystare. Till sist, när veterinärerna var uppe i en livlig debatt satte Sara handen på min arm och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Sara behövde inte fråga, hon förstod. Vi bröt upp tidigt den kvällen och jag somnade som en stock på hotellet och drömde mardrömmar om valparna i Biobaza.

Nästa morgon hämtade jag upp Lili och Cristina och vi körde till Medgidia. Vi skulle ut med den mobila kliniken och jag skulle filma till dokumentären. Det blev en trevlig förmiddag och det var roligt att se ägarna som kom med sina hundar för att få dem steriliserade. Det var också inspirerande att följa med Alina i hennes arbete för hon arbetar verkligen i en extrem takt och trots att hon hade flera assistenter hade de svårt att hinna med. Ändå tar Alina sig tiden att bry sig om varje hund och behandla den som om den vore hennes egen. Hon är verkligen en fantastisk kvinna.


Mobila kliniken

Alina arbetar

Jag, Lili och Cristina körde tidigare tillbaka till hägnet i Medgidia för att jag skulle hinna träffa hundarna i adoptionsprogrammet. På vägen filmade jag bland annat en påkörd valp som låg död vid vägrenen, samt några hästar och åsnor. I Medgidia såg vi en extremt utmärglad häst som stod parkerad med en kärra. Jag smygfilmade den lite medan ägaren, en romsk man, kom dit och piskade iväg hästen, hela tiden med rätt växel i bilen ifall han skulle ha sett oss. Man kan aldrig vara nog försiktig, speciellt inte med människor som låter sina djur se ut på det viset.


­

­

På kvällen blev jag återigen inbjuden till Lili och hon hade tillsammans med Cristina och deras pojkvänner gjort en fantastiskt god middag. Sedan satt vi och pratade om ditt och datt och plötsligt var klockan över midnatt och det var dags att åka tillbaka till hotellet.

Nästa morgon plockade jag upp Sara, hon skulle köra mig till Bukarest eftersom jag var på väg hem. Sara berättade mycket om Cernavodas olika byggnader när vi körde runt och letade postkontoret som flyttats nyligen, och bland annat visade hon mig ett av de hemska barnhem som man kunde höra om i mitten på nittiotalet. Det stängdes när Rumänien blev medlemmar i EU.


Sara matar en hund i omårdet

Hungrig


Före detta barnhem i Cernavoda

Igenbommat

I Bukarest visade Sara mig ett annat barnhem, där barnen tidigare brukade stå och hänga över den höga muren och tigga mat för att de inte fick tillräckligt med mat av personalen. Det barnhemmet sköts nu av amerikanare och är mycket bättre idag.

Sara körde först till Laurentius hus i Bukarest där hon tog hans bil och jag fick köra efter henne till flygplatsen. Jag kommer aldrig att vänja mig vid trafiken i den staden, men allt gick bra trots allt. Jag checkade in hundarna och hemresan började.


Christina och Aron

Andreea, Sara och Marius

När jag landade i Helsingfors mötte Pia mig som vanligt och detta äventyr var inte slut ännu. Senare på kvällen skulle Andreea och Otilia komma på olika plan, även de i sällskap av hundar. Allt gick bra och de närvarade vid vår match show påföljande dag. De två följde mig senare upp till Vasa där de spenderade ett par dagar i lugn och ro. Andreea och Otilia var så fascinerade över den finländska naturen, speciellt över alla träd och sjöar samt havet. Vi pratade naturligtvis om allt mellan himmel och jord och jag var så glad att de fick chansen att komma hit på en liten semester. De har aldrig i sitt liv sett människor behandla sina djur så bra som de gör här, och tårarna flödade massor på match showen när de återsåg sina hundar från hägnet.

När jag hade skjutsat Andreea och Otilia till flygfältet och de skulle flyga till Helsingfors för att vara hos Terttu sista natten kändes det väldigt tomt. I bilen på vägen hem började känslorna svalla inom mig när jag tänkte på hur min vecka hade varit och än en gång såg jag valparna och hunden med skabb i Biobaza framför mig. Jag lyssnade på Mobys ”Why does my heart feel so bad” och plötsligt började jag storgråta så jag knappt kunde se vägen framför mig. När jag med nöd och näppe klarat mig fram till vårt hus så satt jag i 10 minuter och bara grät i bilen innan jag gick in, och äntligen fick jag låta känslorna komma utan att behöva låtsas vara stark. Jag framstår säkert som en väldigt stark person som klarar av det mesta, men sanningen är att även jag tar illa vid mig av att se vad som händer, speciellt när man känner sig så maktlös. Jag beundrar verkligen dessa människor i Rumänien som gör detta varje dag, året runt. Jag skulle gå sönder.

Än en gång lämnade jag kvar en bit av mitt hjärta i Rumänien, och trots att det varit en tung tid efter denna resa så börjar jag nu igen minnas alla skratt, all lycka och alla fantastiska konversationer jag har delat med våra underbara jämlikar där. De tillsammans med hundarna förtjänar allt vi kan ge dem och lite till.

Jag vill rikta ett tack till alla våra medlemmar, våra sponsorer, våra faddrar, våra aktiva och alla ni som stödjer oss moraliskt eller finansiellt. Ett speciellt tack till alla våra underbara adoptörer, vilka bevisar för oss gång på gång att även individhjälp har en betydelse. Ni som inte tycker adoptioner fyller någon funktion, säg det till Liza, som var dömd till att dö i Biobaza och nu är trygg från allt det onda. Var inte Lizas liv värt att rädda? Det tycker jag i alla fall…

Jenny - 29.8.2009

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com