Pias berättelse från översvämningen 9.-11.7.2010

Jag kände mig förberedd efter Finlands varma sommarväder och var redo att möta den rumänska julihettan. Jag vet inte vad som fick mig att packa ner en regnjacka men så här i efterhand var det ett riktigt lyckat beslut!

Framme i Bukarest var det molningt väder och inge vidare varmt. Jag, Andreea och Marius åkte tillsammans iväg mot Cernavoda och vi pratade om ditt och datt. Solrosfälten blommade otroligt vackert och jag försökte nappa ett kort eller två i farten, men de lyckades inget vidare.

Medan vi körde fick Andreea några samtal och sms om att det regnade för fullt i Cernavoda. Ju närmare vi kom desto mer pep hennes telefon. Hon berättade att situationen i staden såg dålig ut och att det för hägnets del var riktigt oroväckande. Då kunde ingen av oss ännu ana vad som komma skulle.

Några tiotals kilometer från Cernavoda började det regna och himlen var så mörk att man kunde tro den var täckt av ett stort rymdskepp. Vi körde långsamt på grund av de stora regndroppar vilka konstant piskade mot rutan. Andreea fick ett telefonsamtal att delar av Cernavodas gator var avstängda. Min första tanke var att vi inte skulle slippa in till staden överhuvudtaget. Men när vi hade åkt över bron till Cernavoda kunde vi se hela hemskheten med egna ögon. Det fullkomligt strömmade vatten längs med vägarna och alla brunnslock var öppna och det kom upp vatten även därifrån. Det rann även ner vatten från den högre belägna terrängen och floden hade svämmat över. Vatten kom alltså från tre olika håll och bl.a. handelsgatan var helt under vatten. Dit hade man inget att göra med bilen, för att inte tala om till fots. Med båt skulle man däremot ha tagit sig fram fint! Leriga och genomblöta gatuhundar strövade bedrövade omkring längs vägkanterna.

Jag hade nog hört talas om översvämningarna i Rumänien men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle få uppleva dem själv. Ju värre situationen utvecklades desto mer tacksam blev jag dock att jag faktiskt var här på plats och inte orolig sittandes hemma i soffan. Nu kunde jag se med egna ögon vad som händer och hjälpa till i mån av möjlighet.

 

Genom att köra en liten omväg slapp vi till vägen som går förbi hägnet, men att köra in på gården var en ren omöjlighet. Det var vatten överallt. Synen var fruktansvärd. De nya hundkojorna flöt omkring i vattnet och en del var redan helt under ytan. Hundarna gick omkring med vatten upp till halsen och en del satt på avsatser byggda ovanpå hundkojornas tak. Det upphetsade och välkomnande kören av hundskall som alltid möter en i hägnet hade nu bytts ut mot rädda gnällanden och ylanden. Blickarna bad om hjälp.

Jag gick snabbt och hälsade på Adriana och gick sedan tillbaka till bilen, där jag klädde på mig min regnjacka. Vissa av hundarna hade man blivit tvungen att släppa lösa eftersom de annars skulle ha drunknat. Därför gick jag nu rakt ut på vägen och försökte dirigera trafiken så att inga av de utsläppta hundarna skulle bli påkörda. Den berömda finländska sisun gjorde sitt. Inte en uns rädsla gick då genom min kropp även om man nu i efterhand insett att man själv lika bra skulle ha kunnat hamna under en bil.

När vi fått inlockat hundarna tillbaka från vägen hade jag tillfälle att fotografera situationen lite även om det kändes mycket tungt att fotografera dessa varelser i nöd.


­

­


­

­

Alla i hägnet jobbade för fullt medan telefonerna runt omkring dem ringde konstant. Alla var vi rädda för vad som skulle hända om regnet fortsatte i flera dagar. Själv fick jag tydliga bilder i mitt inre av hur vi fiskade upp döda hundkroppar ur vattnet, men jag skakade genast av mig tankarna. Ingen av de som gick förbi hägnet kom för att erbjuda sin hjälp. Och det fanns ingen hjälp i form av material eller fordon att begära av t.ex. staden, eller brandkåren heller för den delen. Hägnet var lämnat helt åt sitt öde och jag fanns där bland de andra för att försöka hjälpa.

Vattennivån steg hela tiden och vi flyttade hundarna till den bakre delen av hägnet där det ännu syntes lite bar mark. En sprattlande och förhållandevis tung hund gled ur min famn och dök ner i vattnet. När jag fick den tillbaka upp igen beslöt den sig för att inte sprattla mer utan satt tyst och snällt i famnen medan vi vadade genom vattenmassorna på väg mot torra land. För varje steg fick man gissa sig till om det fanns fast underlag eller inte – genom vattnet såg man ingenting. Ett par gånger snubblade jag och nu som då fastnade skon i någonting, men den flöt glatt upp till ytan igen. Tack Crocs!


­

­

Medan jag bar hundarna från en inhägnad till en annan kände jag hur ilskan inom mig steg. Folk i Finland vilka ”beställer” en hund från Rumänien och när den sedan inte är exakt som de vill den ska vara så återlämnar de den. Återigen: dessa hundar har inte förtjänat en sådan brist på engagemang! Först överlever de en iskall vinter, varefter de knappt klarar sig från att drunkna, och sedan lyckas de ännu till komma till ett eget hem där man inte vill ge dem en ordentlig chans. Finns det ingen gräns på hur mycket lidande dessa hundar ska behöva utstå?! Min ilska gav mig ännu mer energi och jag fortsatte arbetet och svor muttrande för mig själv, inte över Rumänien utan över Finland.

Det var intressant att se att hundarna inte sprang långt bort fastän dörrarna till kennlarna var öppna. Andreea blev ledsen över att en del hundar inte förmådde ta sig ur kenneln fastän dörren stod öppen utan de stannade kvar på hundkojornas tak med ett mycket sorgset och bedjande ansiktsuttryck. Jag försökte trösta henne vad jag kunde och intalade henne att vädret skulle ändras snart, fastän jag verkligen inte hade en aning.

Vissa hundar tog ut allt av friheten. De lekte i gyttjan, hoppade och stänkte i vattnet och jagade varandra. De unga och friska hundarna var lyckliga medan de gamla och handikappade var rädda. Vissa av dem önskade jag slapp till grönare ängar, oavsett översvämning.

När alla hundarna ur hägnets främre del burits till baksidan gick jag in till kliniken. Golvet var täckt med vatten och de nedre burarna tömda. I de övre burarna trängdes många hundar och katter. De hade det varmt och gott, i skydd från regnet.


­

­

­

Fredagen lider mot sitt slut och det börjar mörkna. Nu kan vi inte göra annat än vänta på att det värsta ska gå över. Adriana och hennes man stannar kvar i hägnet. Vi kommer överens om att jag hålls startklar under natten ifall de skulle behöva mig. Jag frågar Laurentiu vad vi kan göra. Han svarar att det finns en sak vi kan göra: be till högre makter att det slutar regna.

Alla är trötta. Jag åker till lägenheten genomblöt. Marian skjutsar mig. Jag slänger den sönderslitna regnjackan i skräptunnan. Även en massa andra saker slängs bort – vattnet har orsakat stor förgörelse. Jag hoppas alla Save the Dogs’ partners drar igång en ordentlig kampanj för det nya hägnet, för det kan inte fortsätta så här. Floden ligger så nära och denna översvämning blir knappast den sista.

I lägenheten byter jag till torra kläder och sätter mig vid datorn för att uppdatera Finland och Sverige vad som hänt under dagen. Jag hör att Hundhjälpen ska skicka ett par volontärer till Cernavoda. Just då låter det ganska lustigt, för alla på plats är överens om att man i detta skede inte kan göra mer. Men när vattnet är borta och all smuts ska städas bort, då behövs hjälpen säkert.

Dagen har varit mycket hektisk och denna fotograferingsresa hade plötsligt förvandlats till en katastrofhjälpsresa. Med lägenhetens katt under armen går jag och lägger mig och undrar om det kommer att komma ett samtal från hägnet mitt i natten.


­

Natten förlöper dock lugnt och på morgonen känns regnet lite lättare och det pausar till och med upp då och då. Laurentiu skjutsar mig till hägnet fastän jag helst skulle ha promenerat och att beskåda de översvämmade gatorna. Även om det skulle ha inneburit att gå med vatten upp till midjan emellanåt. Jag vill dock inte verka ohövlig utan tackar ja till skjutsen. Och arbetarna i hägnet vill knappast behöva ta hand om en finne som varit och snubblat i vattnet och skadat sig

I hägnet börjar vi genast arbeta. Vattnet pumpas ut ur kliniken och vi hjälper till det vi orkar med stora plastbehållare. Jag tvättar rent burarna inne i kliniken och den underbara hunden Germano gör mig sällskap. Han inspekterar noggrant arbetet jag gör och följer mig som en skugga. Germano blev en av poseringshundarna till våra kampanjer för det nya hägnet i Cernavoda. Han väntar på ett eget hem i Sverige.

Medan vädret lugnade ner sig återvände glädjen till människornas ansikten och tröttheten yttrar sig i skämt och skojande. Det värsta verkar vara över – det regnar väldigt lite och vattnet är redan på väg bortåt från hägnet. Restraurang Serifs ägare skickar över ett stort ämbare med varmt te för att hålla oss varma. Och gott var det!

Lördagen gick åt till att städa upp det värsta slasket och se till att djuren hade allt de behövde. Alla djur klarade livhanken. Ett par sprang ut på egna äventyr när burdörrarna öppnades och det återstår att se om de någonsin återvänder.

Jag lyfter verkligen på hatten åt detta fantastiska gäng som gjorde allt som stod i deras makt för hundarna. Det var glädjande att se hur de alltid satte hundarnas välmående främst. Personalen i Cernavodahägnet är de verkliga hjältarna i denna historia!

På kvällen gick jag ännu till affären för att köpa lite vatten och det jag såg då fick till och med upplevelserna från översvämningen att blekna. En kvinna stod och viftade och ropade till en hund och jag trodde först det var hundens ägare. När jag kom närmare insåg jag att kvinnan försökte fånga hunden för att kunna hjälpa den. Den unga hunden hade en stålvajer runt midjan som av allt att döma satts på plats när hunden var valp. Vajern hade redan växt in i skinnet och kunde inte vara långt ifrån att skada inälvorna. Hunden såg ut som om den snart skulle gå av mitt itu! Såren var hemskt djupa och det såg riktigt otäckt ut. Hunden kunde dock ännu röra på sig. Vem kan göra något sånt här mot ett oskyldigt djur???

Hunden hade alltså gått omkring med denna vajer i flera månader och nu försökte denna kvinna fånga in den. Jag hjälpte naturligtvis till men hunden lyckades alltid slinka undan och till sist försvann den helt. Jag var mycket upprörd. Vad skulle jag göra? Hägnet var översvämmat och alla där hade fullt upp med sitt utan att behöva tänka på en gatuhund till. Jag svor för mig själv över att jag aldrig tagit upp chaufförernas direkta telefonnummer. Jag gick igenom alla tänkbara scenarion. Det var redan mörkt och sannolikheten för att hitta (för att inte tala om fånga) hunden var mycket liten. Och om några timmar var det dags att åka mot Bukarest. Jag ringde Andreea, som redan befann sig i Bukarest, och berättade vad som hade hänt. Hunden måste fångas in och befrias från sina smärtor på ett eller annat sätt - översvämning eller ej. Jag meddelade även Sara i Italien för säkerhets skull eftersom hon var på kommande till Rumänien inom en snar framtid. Denna hund kunde helt enkelt inte bara lämnas åt sitt öde, även om timingen för ens en endaste räddningsoperation var förfärlig.

På kvällen anlände Hundhjälpens Sanna och Caroline till lägenheten. Vi gick igenom fredagens och lördagens händelser och jag berättade även för dem om denna vajerhund, som för tillfället var det enda jag kunde tänka på. Jag lyckades sova ett par timmar och sedan kom Marius och plockade upp mig. På något sätt lyckades jag hitta orden på rumänska för att berätta för honom om hunden. Nu hade jag gjort allt som stod i min makt för att hjälpa den.

Jag sade ”la revedere” till Marius och Andreea på flygplatsen och fick återigen förklara för säkerhetskontrollanten varför apparaten i securityn piper. Efter en stunds diskussioner tror de på min berättelse om metall i höften och jag kommer iväg.

På flyget hem får någon en sjukdomsattack och man kallar efter hjälp från läkare bland passagerarna. Kvinnan överlever tack och lov och som ett extra tack får läkaren dessutom en tvåliters vattenflaska uthälld i famnen av flygvärdinnan. ”Vilken resa!” tänkte säkert den läkaren och det säger jag också:

Vilken resa!

Om du vill delta i kampanjen för det nya hägnet hittar du mer information här.

Tack för din hjälp!

Pia, ordförande - 19.10.2010


Daniela, Vasilica, Saveta, Lenuta, Pia, Maricica
Mariana, Adriana och Mariana. Dana tog bilden.

Efterord:

Vajerhunden fanns i mina tankar under hela sommaren. Jag hörde mig för alltid nu som då om hunden hade hittats men svaret förblev detsamma: nej. På sommardagarna fick jag höra av Sara att det ofta är barn som kommer på dessa grymma lekar att binda fast metalltrådar runt hundar. Herregud!

I början på oktober gjorde jag och Jenny en gemensam resa till Rumänienn (berättelsen kommer senare) och jag kom på mig själv med att ständigt spana efter hunden, trots att jag innerst inne förstod den måste vara död.

Men 20.10. kom ett efterlängtat mejl från Sara där hon skriver att hunden hittats och fångats in. En sten föll då från mitt hjärta! Någon hade redan tagit bort vajern och Save the Dogs hade nu steriliserat hunden och den är frisk och kry. Den bästa nyheten på länge!

Det finns altid hopp!

© 2012 Kodittomien koirien ystävät | Hemlösa hundars vänner | Friends of Homeless Dogs | info@koirienystavat.com